Cesare Pavese: Sei la terra e la morte
8/6 -2009
Mitt inne bland mitt Hölderlinläsande och mitt läsande av Enckells Hölderlinbok och mellan vandringar i hagar och skogar vill jag med er läsa en dikt av Cesare Pavese ur den lilla diktcykeln ”La terra e la morte” (Jorden och döden). Den är daterad till den 3 december 1945 och den publiceras i tidskriften ”Le tre Venezie” 1947. Efter originalet har jag lagt in en försöksöversättning. På flera punkter är jag lite osäker på den och jag har strax under den skrivit lite om speciellt svåröversatta ställen.
Sei la terra e la morte.
La tua stagione è il buio
e il silenzio. Non vive
cosa che più di te
sia remota dall’alba.
Quando sembri destarti
sei soltanto dolore,
l’hai negli occhi e nel sangue
ma tu non senti. Vivi
come vive una pietra,
come la terra dura.
E ti vestono sogni
movimenti singulti
che tu ignori. Il dolore
come l’acqua di un lago
trepida e ti circonda.
Sono cerchi sull’acqua.
Tu li lasci svanire.
Sei la terra e la morte.
Du är jorden och döden.
Din årstid är mörkret
och tystnaden. Inget
levande är avlägsnare
än du från gryningen.
När du tycks vakna upp
är du bara smärta,
du har den i ögonen och blodet
men du känner inte. Du lever
som en sten lever,
som den hårda jorden.
Och du är klädd i drömmar
rörelser, snyftningar
som är okända för dig. Smärtan
ängslas och omger dig
som vattnet i en sjö.
Ringar på vattnet.
Du låter dem försvinna.
Du är jorden och döden.
”E ti vestono sogni movimenti singulti che tu ignori” har jag på prov översatt med: ”Och du är klädd i drömmar, rörelser, snyftningar som är okända för dig”. ”Che tu ignori” är mycket mer samlat än ”som är okända för dig” och det gör hela bilden lösare och det känns lite otillfredsställande.
Svårt att översätta är också: ”Il dolore come l’acqua di un lago trepida e ti circonda.” Om man skulle ta bort ”trepida” (trepidare=oroa sig, ängslas) vore det lättare: ”Smärtan omger dig som vattnet i en sjö.” Det där ”ängslas och omger” låter underligt för mig. Har jag kanske missuppfattat något? Sedan vet jag inte riktigt hur jag ska göra med ”Sono cerchi sull’acqua” – varför är det plural här, när det (väl) syftar på ”il dolore” (smärtan)? Jag borde kanske då också skriva ”De är ringar på vattnet.”, men jag vet inte.
…
PS Andra pausträdstexter om Cesare Pavese finns här:
Natalia Ginzburg: Porträtt av en vän
Cesare Pavese: Anche tu sei collina
Fåren i hagen
7/6 -2009
På vägen ner till Vassbotten och Norskens Brygga möter Londi och jag ofta de här fem fårblickarna. De vet vilka vi är, så de är inte rädda, men samtidigt vet de inte tillräckligt – tycker de (tror jag) – så de följer oss ofta så långt de kan längs staketet.
Men ibland, när de ligger och vilar och bildar ett slutet sällskap, nöjer de sig med avståndsblickar…
…
PS I Salongen har vi nyss publicerat en ny översättarintervju.
Hyperions Schicksalslied
6/6 -2009
Under läsningen av Enckells Hölderlinbok har jag kommit att tänka mer och mer på Hölderlin och hans diktning. Igår skrev jag några rader om kapitlet som handlar om brevromanen ”Hyperion oder der Eremit in Griechenland” och idag vill jag med er läsa den stora dikten ”Hyperions Schicksalslied”. Jag har också gjort ett försök att översätta den till svenska…
Hyperions Schicksalslied
Ihr wandelt droben im Licht
Auf weichem Boden, selige Genien!
Glänzende Götterlüfte
Rühren euch leicht,
Wie die Finger der Künstlerin
Heilige Saiten.
Schicksallos, wie der schlafende
Säugling, atmen die Himmlischen;
Keusch bewahrt
In bescheidener Knospe,
Blühet ewig
Ihnen der Geist,
Und die seligen Augen
Blicken in stiller
Ewiger Klarheit.
Doch uns ist gegeben,
Auf keiner Stätte zu ruhn,
Es schwinden, es fallen
Die leidenden Menschen
Blindlings von einer
Stunde zur andern,
Wie Wasser von Klippe
Zu Klippe geworfen,
Jahr lang ins Ungewisse hinab.
…
…
…
Hyperions ödessång
Ni vandrar däruppe i ljuset
På mjuka stigar, sälla himlaväsen!
Glänsande gudafläktar
Vidrör er lätt,
Som harpistens fingrar
Heliga strängar.
Utan öde, som det sovande
Lindebarnet, andas de himmelska;
Kyskt bevarad
I ödmjuk knopp,
Blommar evigt
Säll deras själ,
Och de saliga ögonen
Blickar i stilla
Evig klarhet.
Men oss är givet,
Att ingenstans få ro,
De störtar, de faller
De lidande mänskor
Blint från stund
Till stund
Som vatten från klippa
Till klippa kastade
Genom åren ner i ovissheten.
…
…
Här finns två av mina tidigare Hölderlintexter:
Mikael Enckell läser Hyperion
5/6 -2009
Det tredje kapitlet i Mikael Enckells bok om Hölderlin handlar om dennes kända brevroman.
Enckell börjar med att kort återge händelseförloppet och jag vill citera några ställen ur den här sammanfattningen och fylla i lite mellan citaten:
”Hyperion oder der Eremit in Griechenland” är en roman huvudsakligen uppbyggd på en rad återblickande brev från Hyperion till hans vän Bellarmin, i mindre utsträckning naförs också brevväxlingen mellan Hyperion och Diotima.
•
I första hand kunde man beskriva romanen som en ung mans utveckling.
Enckell berättar om Hyperion olika relationer, den till mentorn Adamas, den till den unge vännen Alabanda och slutligen den till den älskade Diotima.
Känslan för det klassiska Grekland och vad det representerar förenar de unga och i konsekvens med den söker Hyperion i början av andra volymen upp Alabanda och deltar tillsammans med denne i grekernas resning mot turkarna. Entusiasmen förbyts emellertid snart i våldsam besvikelse, när grekerna visar sig vara mänskligt bristfälliga och hänger sig åt lumpet rofferi och meningslöst mördande.
Enckell kommenterar detta.
Hyperions besvikelse över grekernas bristande intresse för att handla enligt de klassiska ideal han själv försökt följa, motsvarar uppenbarligen Hölderlins känslor inför urspårningen av den franska revolutionen.
•
Ensam, lämnad av Alabanda som inte uthärdat tanken att från sidan bevittna de älskandes lycka, och skild från Diotima av döden, lämnar Hyperion Grekland och styr västerut.
Efter sin sammanfattning av handlingen säger Enckell att denna spelar en underordnad roll och så fortsätter han:
Intrigen är inte bäraren av det väsentliga i verket. Snarare vilar huvudvikten vid två sinnestillstånd, ständigt alternerande, som bryts mot varandra, högre och intensivare varje gång.
Enckell tillägger att ”Hyperion snarare är ett lyriskt verk än ett prosaiskt och så säger han något som får mig att haja till. Jag hajar till för att det verkar så väldigt sant:
Desperationen i Hölderlins värld är av sådan intensitet att den inte helt kan bindas vid ett bestämt händelseförlopp. Den har ryckt sig lös och tilltvingat sig så mycket utrymme på sidan av själva intrigen, att denna inte längre uppfattas som det självklara uttrycket för ångesten.
Jag ska nu inte citera mig igenom resten av kapitlet utan bara ta upp ett ställe till, eftersom det påminner mig så stark om något Enckell ”sa här igår” (jag menar det där med att Hölderlin aldrig finner det ”lämpliga avståndet” till människor). Så här skriver Enckell:
Skräcken för att förintas och uppslukas är Skylla som svarar mot den ödsliga tomhetens Karybdis.
Och så ger han plats för Hölderlin att själv uttrycka detta:
Ich liebte meine Heroen, wie eine Fliege das Licht; ich suchte ihre gefährliche Nähe und floh und suchte sie wieder.
Mikael Enckell: Hölderlin och ”det lämpliga avståndet”
4/6 -2009
När jag tänker på Hölderlin eller kanske snarare på hans liv ser jag ibland ett högt valv framför mig, ett valv som är solbelyst från ena sidan. På den andra sidan råder mörker. Högst uppe på krönet är dikten ”Hälfte des Lebens” inristad på ett sådant sätt att den första strofen överströmmas av solljus medan den andra ligger i skugga.
…
Mikael Enckells bok ”Hölderlin” kom hit som en glad överraskning för någon månad sedan. Ett par gånger har jag bläddrat i den och läst lite här och där. Bland annat har jag njutit av texten på försättsbladet:
Denna bok är år 1975 utvald av
Finlands Svenska Författarförening
för dess passiva medlemmar.
tryckt i 500 numrerade
exemplar, varav detta är
Nr 211
och egenhändigt signerad av
Men nu är det dags att börja läsa den här boken på riktigt:
I andra kapitlet, som en är en vandring genom Hölderlins liv, har jag nu just lämnat barndomen bakom mig. Först finns några fakta om modern, om fäderna och deras tidiga död, om syskonen – flera av dem dog i späd ålder – och sedan kommer vi till den unge Friedrichs första skolår. Enckell talar om hans längtan efter en far och svårigheterna i kontakten med andra. Vi möter sedan Hölderlin i några brevcitat och Enckell kommenterar:
Här finns det problem redan uttalat som senare oupphörligt varierades, svårigheten att finna ett lämpligt avstånd till en annan människa, tillräckligt kort för att garantera ömhet, tillgivenhet och vänskap, och samtidigt tillräckligt långt för att möjliggöra självständighet och oberoende. Denna oförmåga bidrar till att ge hans liv en ”ryckig” prägel med ständigt avbrutna planer och projekt.
Det finns något för mig slående i den här tanken om det ”lämpliga avståndet”. Ofta talar man ju om brist på närhet eller ömhetstörst. Eller så talar man om strävan efter självständighet eller hävdandet av en människas individualitet. Men mycket sällan ser man det från båda håll samtidigt och det är då den här bilden med det ”lämpliga avståndet” uppstår. Jag oroas lite av den, men känner ändå eller just därför att här finns något sant. Tanken att det ”lyckliga området” är ganska smalt och att det finns någonstans i mitten ter sig kanske i första taget inte som så lockande som idén om att det skulle finns längst ut eller längst fram någonstans, men den har en gåtfull betvingande övertygelsekraft.
En annan
3/6 -2009
”En annan har det inte alltid så lätt.” ”… som en annan brukar säga.” När jag trampar omkring på skogsstigarna (när en annan trampar omkring på skogsstigarna) flödar ofta både tankar och röster fritt genom huvudet på mig. Igår hörde jag gång på gång rösten från en människa som kallar sig själv för ”en annan”. Varifrån kommer det här underliga uttrycket? Jag själv är väl egentligen minst av allt en annan för mig själv. Är det möjligen ett sätt att vara artig genom att man liksom förminskar sig själv? Eller är det ett sätt att se sig själv utifrån?
Det slår mig att ”vi” (och ”oss”) på spanska heter ”nosotros” (”nosotras” i femininum), vilket i sin grundbetydelse väl är ”vi andra”. Och på italienska finns för ”vi” en parallellform till ”noi”, nämligen ”noialtri” (i femininum ”noialtre”). Hemma vid köksbordet och datorn letar jag upp detta ord och finner i ”Dizionario di Italiano” av Sabatini Coletti:
Noialtri/noialtre: Noi, con valore rafforzativo o limitativo o per sottolineare una contrapposizione (espressa o sottintesa) con altre persone; è frequente nell’uso parlato e popolare.
Formen med ”andra” uttrycker eftertryck eller inskränkning eller så understryker det ett motsatsförhållande gentemot andra personer. Dessutom är formen vanlig i talspråk och har en folklig klang. Så kanske har det här spanska och italienska ”vi andra” en annan (!) bas än ”en annan”, för uttrycket verkar främst betona en kontrast mellan detta vi och resten av världen. Fast just det där sista om det talspråkliga och folkliga i den italienska användningen kanske ändå är lite besläktat med ”en annan”.
Dagar vid vattnet
2/6 -2009
Sommaren är här på besök – kort eller långt går inte att veta – och vi försöker så mycket som möjligt att flytta ner dagarna till vattnet. Vi följer stigen ner genom hagarnas grönska; synd bara att fästingarna bor där i gräset.
Vassbotten ligger lugn och loj mellan vassarna:
De små båtarna gungar sakta vid bryggan:
Londi och jag simmar omkring på den mjuka vattenmattan. Vi ska ingenstans:
Och andra strandens spegelbild viks ihop och vecklas upp av vågorna. Om och om igen.
…
PS För dem av er som inte sett det kan jag berätta att jag nu äntligen lagt in en liten text på min hemsidas framsida.