Jag ska nu försöka att inte smyga mig förbi själva det psykoanalytiska innehållet i Mikael Enckells Hölderlinbok. På sidan 116 har jag läst följande som stämt mig fundersam:
Psykoanalytikern Helm Stierlin framhåller i en synpunktsrik essä “Hölderlins dichterisches Schaffen” att avbrottet i i relationen till Susette Gontard inte enbart innebar en tragisk förlust, utan även en frigörelse som kommer till uttryck bl.a. i triumfkänslan i de sista avsnitten av “Menons Klagen um Diotima”. Stierlin menar att Hölderlin profiterat på brytningen genom att den försåg hans tillvaro med inslag av betydelsefullt och självupplevt lidande, frigjorde honom från en situation som tvingade till en viss självuppgivelse, men också drev delar av diktarpersonligheten till mognad via förlusten av ett viktigt objekt. (Härvid hänvisar Stierlin till Freuds uppfattning om jaget som ett kondensat av uppgivna objektrelationer.)
I början har jag inte svårt att följa tankegången, alltså det som gäller att avbrottet i relationen till Susette Gontard inte bara innebar att Hölderlin berövades något värdefullt utan också att han fick ett slags ny frihet. Det jag brottas med är det som står i parentesen: Jaget är “ett kondensat av uppgivna objektrelationer”. Är “uppgivna objektrelationer” verkligen en så viktig beståndsdel av jaget? Och menar Freud – eller andra psykoanalytiker – verkligen att jaget bara är detta?
Det skulle vara intressant om någon insatt person ville reda ut det här för mig…