I Trädgårdsföreningen i Göteborg igår stod jag en stund under ginkgoträdet och tänkte på det jag hört om trädets uråldrighet och på lövens märkliga form – små solfjädrar…
I Goethes West-östlicher Divan finns den berömda dikten om ginkgobladets och Goethes egen dubbelhet.
Ginkgo Biloba
Dieses Baums Blatt, der von Osten
Meinem Garten anvertraut,
Gibt geheimen Sinn zu kosten,
Wie’s den Wissenden erbaut.
Ist es ein lebendig Wesen,
Das sich in sich selbst getrennt?
Sind es zwei, die sich erlesen,
Daß man sie als eines kennt?
Solche Frage zu erwidern,
Fand ich wohl den rechten Sinn;
Fühlst du nicht an meinen Liedern,
Daß ich eins und doppelt bin?
Är bladet ett enda levande väsen som skilt sig i sig självt? Är det två som väljer varandra, så att man ser dem som ett enda?
Andruchovytj nämner ofta ginkgoträdet både i sin poesi och i prosa. Det var hans far som först visade honom det här vackra trädet. Jag tror gingkoträd fanns både i stan där han föddes (Ivano-Frankivsk) och i Lviv (där han studerade). Under sånt där ginkgoträdet i Lviv brukade A. stämma träff med sina flickbekanter. Och i den här dikten finns också gingkoträdet: http://ukraine.poetryinternationalweb.org/piw_cms/cms/cms_module/index.php?obj_id=5678&x=1
Tack, Lev,
för Andruchovytjs dikt. Det är något speciellt med det här trädet, så man kan förstå att det inspirerar till poesi. Själv har jag dessutom ett särskilt förhållande till träd över huvud taget…
Ah, Ginkgon! Det är ju det enda trädet jag kan tänka mig att bli en trädkramare någon gång…
När jag läste i Jena och Weimar på 80-talet då var Goethe-gingkon faktiskt mitt pilgrimsträd. Dit återvände jag ofta – och dikten är en av mina favoriter! 🙂
Hej Keri,
tack för länken med Goethe-ginkgon! Jag kan förstå att du vallfärdat dit.
Ginkgon är väl lite som dinosaurier som blivit kvar och fortfarande vandrar omkring på jorden.
Ginkgon som ensam kringvandrande dinosaurier – denna bild gillar jag. Någon som inte har någon levande släkting bland alla växter…
För ett par år sen letade jag efter ett hus som enligt min mormor borde finnas i ett gatuhörn i Berlin-Moabit. Hennes farbror, som var skräddare, bodde där på 20-talet och min mormor hade lekt där som barn ganska ofta. (Farbrodern hade en schäfer som någon gång försvann… ”Det var hundfängaren”, viskade man… Och hans hustru var väldigt skicklig i att skära tyget. Det blev alltid något över – som gjordes till barnkläder…) Nå, i alla fall, jag hittade huset så småningom. Men något överraskade mig mycket: På hela gatan där fanns bara ginkgoträd! Tänk, mitt i Moabit!
Jag tog med mig några blad – och hemma läste jag dikten igen (här är den i Goethes handskrift…)
Keri,
fint med skräddarberättelsen och ginkgoallén!
Såg en uppgift om ett ginkoträd i Nederländerna som påstås vara
planterat av Linné.
Fin midsommarafton 2009 önskas, hurudant vädret än blir.
/ Agneta
Glad midsommar, Agneta!
PS Det var ett rejält ginkgoträd!
Varje vår besöker jag flera gånger ginkoträdet i Botaniska Trädgården i Visby. Underbart att se hur bladen blir allt större och allt grönare. Har på gamla dar t o m tatuerat ett gingkoblad på mitt ben.