I Trädgårdsföreningen i Göteborg igår stod jag en stund under ginkgoträdet och tänkte på det jag hört om trädets uråldrighet och på lövens märkliga form – små solfjädrar…
I Goethes West-östlicher Divan finns den berömda dikten om ginkgobladets och Goethes egen dubbelhet.
Ginkgo Biloba
Dieses Baums Blatt, der von Osten
Meinem Garten anvertraut,
Gibt geheimen Sinn zu kosten,
Wie’s den Wissenden erbaut.
Ist es ein lebendig Wesen,
Das sich in sich selbst getrennt?
Sind es zwei, die sich erlesen,
Daß man sie als eines kennt?
Solche Frage zu erwidern,
Fand ich wohl den rechten Sinn;
Fühlst du nicht an meinen Liedern,
Daß ich eins und doppelt bin?
Är bladet ett enda levande väsen som skilt sig i sig självt? Är det två som väljer varandra, så att man ser dem som ett enda?