Ett tankesprång
11/6 -2009
När jag läste den första raden i det femte kapitlet i Mikael Enckells ”Hölderlin”, kunde jag inte hindra att min tanke från att ta ett språng in i en annan diktvärld. Så här lyder denna första mening: ”Två längre elegier står som portaler till avsnittet 1796-1799 i Hölderlins diktning, de är varandras motsatser och komplement.” Och språnget som tanken tog var till Yoko Tawadas essä om Pauls Celans dikters översättbarhet till japanskan, som jag skrivit om här. 
Tawada berättar i essän om en upptäckt den japanske översättaren gjort, nämligen att radikalen (en radikal är en huvudbeståndsdel av ett japanskt/kinesiskt ideogram) för ”Tor” (på svenska ”port”) spelade en avgörande roll för översättningen av hela diktbandet ”Von Schwelle zu Schwelle” (Från tröskel till tröskel). Radikalen för ”port” dyker gång på gång upp i diktsamlingen och så gott som alltid vid avgörande ställen. Tawada beskriver sedan Celans ord så här:
Celans Wörter sind keine Behälter, sondern Öffnungen. Ich gehe durch die Öffnung der Tore, jedesmal wenn ich sie lese.
Celans ord är inga behållare, utan öppningar. Jag går genom portarnas öppning varje gång jag läser dem.
Men nu tillbaka till Enckell och de portaler i form av två dikter han tycker sig se till Hölderlins diktning under perioden 1796-1799: De två dikterna är ”An den Äther” och ”Der Wanderer” och Enckell ser dem som uttryck för två polära tillstånd. Enckell beskriver den första som en bild av hur diktaren och skapelsen omsluts av Fader Eter och hur alla väsen längtansfullt strävar uppåt. Mot slutet av dikten finner Enckell ett sorgsnare tonläge. I ”Der Wanderer” ser Enckell en motsatt uppbyggnad. Början i ”Der Wanderer” är tom och ödslig medan slutet är ett uttryck för ro och hemkomst. Så här formulerar Enckell en jämförelse mellan dikterna:
”An den Äther” kan också uppfattas som en fantasi om barndomen, världen är tillmötesgående anpassad till ett växande barns behov. ”Der Wanderer” i sin tur utgår från en utarmad vuxentillvaro men slutar i hemkomst, en återkomst inför ålderdomen och tillvarons final.
Dessa två dikter står alltså för Enckell som två portaler till Hölderlins diktning under sent 1700-tal. Då är de också ett slags öppningar in till det som finns innanför, men till skillnad från Celans öppning mot det japanska är de inte det genom enskilda ord utan som dikthelheter.
Det finns en likhet mellan Tawadas läsning av Celan och Enckells av Hölderlin, men Tawadas ”portar” är mer konkreta än vad Enckells ”portaler” är, som väl är portaler snarast i en överförd bemärkelse.