Kommentarer på: Mikael Enckell: Hölderlin och ”det lämpliga avståndet”

Av: Bodil Z

Bodil Z — Fri, 05 Jun 2009 16:08:50 +0000

Einar,
jag ser att det finns mycket att hämta i det här med det "lämpliga avståndet". Mer och mer ser jag det allteftersom jag läser kommentarerna. Jag stannar inför den här meningen hos dig: "Som psykoterapeutisk problematik formuleras den som oförmågan till närhet på grund av en alltför instabil eller bräcklig identitet." Den förtydligar det här (väl allmänmänskliga) problemet ytterligare. En bräcklig identitet gör det här möjliga området för närhet till andra mycket smalt eller obefintligt.

Nu kommer jag visst bort från Hölderlins texter - fast kanske ändå inte. Och det går ju att komma tillbaka. Jag läser dikten "Hyperions Schicksalslied.

Av: Einar J

Einar J — Fri, 05 Jun 2009 10:42:06 +0000

Intressant att se att detta inte är en ny psykologisk problematik utan en allmänmänsklig sådan. Modern psykoanalys är ju sysselsatt med detta som en förment modern identitetsproblematik, där längtan efter närhet och uppgående i den andre samtidigt utgör ett hot mot den egna identiteten. Som psykoteraputisk problematik formuleras den som oförmågan till närhet på grund av en alltför instabil eller bräcklig identitet. Men alltid är det förstås en fråga om en balanspunkt, och ingen härdar väl ut i förälskelsens stadium för evigt... Jag skaffade mig Hölderlins Hyperion för några år sedan men har inte kommit mig för att läsa den. Nu blev jag inspirerad till det av ditt inlägg!

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 04 Jun 2009 18:52:50 +0000

Det är väl på gränsen till att jag talar med dig om drömtydning här, eftersom det handlar om en psykoanalytisk läsning av Hölderlin. (Men det blir ingen Andy Warhol och absolut ingen innebandy.)

Ja, det är naturligtvis riskabelt att se personen Hölderlin som identisk med rösten i hans dikter, men samtidigt finns det ju nära band mellan dem och den ena liksom ger den andra.

Och jag kan föreställa mig att för Hölderlin den "lämpliga" eller möjliga spelplatsen för harmoniska relationer med andra människor bara var en gränslinje mellan för mycket och för lite.( Jag vet inte om det är det Enckell verkligen säger, men han får mig att tänka den tanken.)

Av: Gunnar

Gunnar — Thu, 04 Jun 2009 17:40:44 +0000

Fysiskt vet jag i alla fall vad ett "olämpligt avstånd" är: det är när man känner andedräkten av en människa man inte är bekant med. Socialt och emotionellt skulle jag nog också lägga upp några riktmärken, om jag kände behov av det ("prata aldrig med mig om drömtydning, Andy Warhol, eller innebandy" till exempel).

Men jag undrar om vi inte har med något mer författariskt att göra, och att Hölderins lämpliga avstånd kanske har en notsvarighet i Eliots så omskrivna behov av att konstruera ett filter mellan jaget och verkligheten, ett filter som naturligtvis då blev språket, med alla dess storbokstavade underavdelningar i Traditionen, Liturgin, osv.

Alltså en "markering", snarare än ett avstånd?

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 04 Jun 2009 14:18:07 +0000

Mamma,
du får gärna låna den. Jag är lite osäker på om den finns på biblioteket, fast vem vet.

Av: Ingeborg Nilsson

Ingeborg Nilsson — Thu, 04 Jun 2009 14:03:28 +0000

Vilken underbar överraskning för dig att du fick den här boken, signerad av förf. själv. Den skulle jag vilja låna av dig, när det passar dig, eller kanske finns den på biblioteket?

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 04 Jun 2009 13:15:35 +0000

Kanske fanns det för Hölderlin bara en linje mellan för nära och för långt bort - ingen plats för det lämpliga avståndet.

Av: Lennart

Lennart — Thu, 04 Jun 2009 13:00:18 +0000

Kan man inte tala om en generell dialektik här, i detta med avstånd och närhet?
Vi ska älska våra små barn genom närhet och ömhet, hålla dem tät intill oss – men med tiden låta dem ta allt längre steg ifrån oss, för att utvecklas som individer.
Och i kärleken: alltför tätt intill binder, kväver, hindrar – alltför långt ifrån skapar tomrum, kyla, indifferens.
”Det lämpliga avståndet” kan däremot inte generaliseras. Det måste vara mycket olika för olika människor. Och för samma människa variera över tiden. Livet är ju i mycket en balansgång…

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 04 Jun 2009 12:44:36 +0000

Ja, så kan man också uttrycka det. Samtidigt verkar "lagom" ganska smalt och liksom hotat från extremerna.

Av: Britta

Britta — Thu, 04 Jun 2009 12:27:46 +0000

Det låter som att lagom verkar vara bäst?