När jag tänker på Hölderlin eller kanske snarare på hans liv ser jag ibland ett högt valv framför mig, ett valv som är solbelyst från ena sidan. På den andra sidan råder mörker. Högst uppe på krönet är dikten ”Hälfte des Lebens” inristad på ett sådant sätt att den första strofen överströmmas av solljus medan den andra ligger i skugga.
…
Mikael Enckells bok ”Hölderlin” kom hit som en glad överraskning för någon månad sedan. Ett par gånger har jag bläddrat i den och läst lite här och där. Bland annat har jag njutit av texten på försättsbladet:
Denna bok är år 1975 utvald av
Finlands Svenska Författarförening
för dess passiva medlemmar.
tryckt i 500 numrerade
exemplar, varav detta är
Nr 211
och egenhändigt signerad av
Men nu är det dags att börja läsa den här boken på riktigt:
I andra kapitlet, som en är en vandring genom Hölderlins liv, har jag nu just lämnat barndomen bakom mig. Först finns några fakta om modern, om fäderna och deras tidiga död, om syskonen – flera av dem dog i späd ålder – och sedan kommer vi till den unge Friedrichs första skolår. Enckell talar om hans längtan efter en far och svårigheterna i kontakten med andra. Vi möter sedan Hölderlin i några brevcitat och Enckell kommenterar:
Här finns det problem redan uttalat som senare oupphörligt varierades, svårigheten att finna ett lämpligt avstånd till en annan människa, tillräckligt kort för att garantera ömhet, tillgivenhet och vänskap, och samtidigt tillräckligt långt för att möjliggöra självständighet och oberoende. Denna oförmåga bidrar till att ge hans liv en ”ryckig” prägel med ständigt avbrutna planer och projekt.
Det finns något för mig slående i den här tanken om det ”lämpliga avståndet”. Ofta talar man ju om brist på närhet eller ömhetstörst. Eller så talar man om strävan efter självständighet eller hävdandet av en människas individualitet. Men mycket sällan ser man det från båda håll samtidigt och det är då den här bilden med det ”lämpliga avståndet” uppstår. Jag oroas lite av den, men känner ändå eller just därför att här finns något sant. Tanken att det ”lyckliga området” är ganska smalt och att det finns någonstans i mitten ter sig kanske i första taget inte som så lockande som idén om att det skulle finns längst ut eller längst fram någonstans, men den har en gåtfull betvingande övertygelsekraft.