I förrgår läste jag med en alldeles särskild behållning en dödsruna skriven av den kände marionettisten Michael Meschke. Den handlade om den grekiske dockteatermästern Evgenio Spatharis. En bit in i texten skildrar Meschke en episod ur Spatharis’ dockspelarliv:
Under en internationell festival på den grekiska ön Hydra framträdde Spatharis en sommar under sedvanliga politiska spänningar mellan Grekland och Turkiet. Bredvid honom spelade hans främsta motsvarighet i Turkiet, skuggspelstraditionens Karagöz. De två mästarna grälade våldsamt – genom sina dockor – om vem som var bäst varefter de två korpulenta herrarna trädde framför sina scener för att buga men i stället föll i varandras armar.
…
Michael Meschke hör till min barndom. Jag vet inte riktigt hur, men han gör det. Och dockteaterns värld upphör aldrig att fascinera mig.