Sommarstiltje
24/6 -2009
Det kommer att vara stilla här under pausträdet i närmare två veckor nu, så jag passar på att önska mina läsare sköna sommardagar och -nätter.
Om ni någon gång undrat vem eller vilka som står för graffitin på Krutkällarens skrovliga väggar uppe i Hästhagabergen i Varbergs ena utkant, så tror jag att jag har hittat en ledtråd: Kan det inte vara de här ljuskrulliga varelserna i björkdungen?
…
PS I Salongen, som också inleder sin sommarpaus, har jag just lagt in en lite längre text: Att lesa.
Rilke: Aufgang oder Untergang
23/6 -2009
Jag läser Rilke igen:
Nenn ich dich Aufgang oder Untergang?
Denn manchmal bin ich vor dem Morgen bang
und greife scheu nach seiner Rosen Röte –
und ahne eine Angst in seiner Flöte
vor Tagen, welche liedlos sind und lang.
Aber die Abende sind mild und mein,
von meinem Schauen sind sie still beschienen;
in meinen Armen schlafen Wälder ein, -
und ich bin selbst das Klingen über ihnen,
und mit dem Dunkel in den Violinen
verwandt durch all mein Dunkelsein.
Om jag på försök skulle översätta en rad eller två?
Men kvällarna är milda och mina,
de ligger i mitt skådandes stilla sken
…
Här finns en inläsning av Mario Adorf för Rilkeprojekt.
Midsommartid vid Varberg
22/6 -2009
Midsommardagar och -nätter har nu farit förbi med kaprifoldoft, ljus och glitter i vattenytor.
mellan Lilla och Stora Apelviken
kaprifol på Subbeberget
vid Bua
under fyren i Bua
Deromesjön
blick ut mot Deromesjön
Natalia Ginzburg: Silenzio
19/6 -2009
Är tystnad en rikedom eller en brist? Sådant kan man fråga sig under dagar, när tiden är någorlunda rymlig. Och svara kan man förstås göra på olika sätt. Ibland verkar tystnad vara ett värde, en öppning, en befrielse från buller, tjat och innehållslöst babbel. Andra gånger ter sig tystnad som ödslighet och frånvaro av närhet.
Jag läser just i texten Silenzio (Tystnad) i Le piccole virtù (De små dygderna) av Natalia Ginzburg. Här följer ett citat ur den korta texten:
Di solito questo vizio del silenzio che avvelena la nostra epoca, lo si esprime con un luogo comune: “Si è perduto il gusto della conversazione”. È l’espressione futile, mondana, di una cosa vera e tragica. Dicendo “ il gusto della conversazione” noi non diciamo niente che ci aiuta a vivere: ma la possibilità di un libero e normale rapporto fra gli uomini, questo sì ci manca, e ci manca al punto che alcuni di noi si sono ammazzati per la coscienza di questa privazione. Il silenzio miete le sue vittime ogni giorno. Il silenzio è una malattia mortale.
Jag översätter stycket på prov:
Vanligen beskriver man den last som tystnaden är och som förgiftar vår epok med en banal fras: “Vi har tappat lusten att konversera”. Det är ett ytligt och mondänt uttryck för något som är sant och tragiskt. När vi säger “ lusten att konversera” säger vi ingenting som hjälper oss att leva: men möjligheten till fria och normala förbindelser människor emellan, den fattas oss och det till en sådan grad att några av oss har tagit sina liv på grund av vetskapen om den här förlusten. Tystnaden skördar sina offer varje dag. Tystnaden är en dödlig sjukdom.
Så kan tystnaden se ut från bristsidan, nästan som om den vore att likställa med ondskan. Och ändå är tystnaden stundtals något mycket värdefullt. När är tystnaden ett hot och när är den en lisa? Beror det på vilken möjlighet vi har att välja den? Och vilken plats har tystnaden i vårt samspel med andra?
PS Det kommer att vara “tyst” här under några dagar nu, men bara några dagar…
Enckell – det psykoanalytiska greppet
18/6 -2009
Jag ska nu försöka att inte smyga mig förbi själva det psykoanalytiska innehållet i Mikael Enckells Hölderlinbok. På sidan 116 har jag läst följande som stämt mig fundersam:
Psykoanalytikern Helm Stierlin framhåller i en synpunktsrik essä “Hölderlins dichterisches Schaffen” att avbrottet i i relationen till Susette Gontard inte enbart innebar en tragisk förlust, utan även en frigörelse som kommer till uttryck bl.a. i triumfkänslan i de sista avsnitten av “Menons Klagen um Diotima”. Stierlin menar att Hölderlin profiterat på brytningen genom att den försåg hans tillvaro med inslag av betydelsefullt och självupplevt lidande, frigjorde honom från en situation som tvingade till en viss självuppgivelse, men också drev delar av diktarpersonligheten till mognad via förlusten av ett viktigt objekt. (Härvid hänvisar Stierlin till Freuds uppfattning om jaget som ett kondensat av uppgivna objektrelationer.)
I början har jag inte svårt att följa tankegången, alltså det som gäller att avbrottet i relationen till Susette Gontard inte bara innebar att Hölderlin berövades något värdefullt utan också att han fick ett slags ny frihet. Det jag brottas med är det som står i parentesen: Jaget är “ett kondensat av uppgivna objektrelationer”. Är “uppgivna objektrelationer” verkligen en så viktig beståndsdel av jaget? Och menar Freud – eller andra psykoanalytiker – verkligen att jaget bara är detta?
Det skulle vara intressant om någon insatt person ville reda ut det här för mig…
17 juni
17/6 -2009
Idag för 56 år sedan kulminerade det första större upproret mot kommunistregimerna i Östeuropa. Det var den 17 juni 1953 och under dagen spred sig demonstrationerna från Östberlin till 563 städer och byar i DDR. Den 18 slogs strejker och protester ner med skoningslöst våld av den sovjetiska ockupationsmakten och dennas hantlangare.
Jag ger ordet till Freya Klier (i min översättning):
Den 18 juni – den här dagen går tiotusen anställda vid Warnow-varvet i Rostock i strejk – sätter den sovjetiska ockupationsmakten och deras medhjälpare med stor brutalitet stopp för upproret. Ett nyvaknat demokratiskt medvetande kvävs i sin linda. Tolv demonstranter som antas vara upprorets ledare ställs inför ståndrätt och arkebuseras. Sedan följer en arresteringsvåg: den 17 juni hade det gjorts femhundra arresteringar (fyrhundra av dessa gällde arbetare), under dagarna som följer sätts 13 000 i fängelse.
Spårvagnskonduktören Herbert Buley, tidigare kommunist, räknas till de många upprorsledarna: Dagen innan hade han manat till strejk på spårvagnsbangården i Berlin-Köpenick, regeringen skulle störtas men utan våld, var hans ord. Nu slår partivåldet till emot honom. På kvällen den 18 juni omringas hans hus av elva stasimedarbetare, han arresteras och transporteras till nötkreatursuppfödningen Friedrichsfelde:
”Där tog man ifrån mig allt jag hade och jag fördes in i en stor hall där det tidigare hade stått slaktboskap. Hallen var redan överfull. Där fanns inte bara sådana som hade deltagit i strejken utan också gamla människor, pensionärer som knappt kunde gå med käpp och som uppenbarligen inte visste vad undantagstillstånd innebar för något. De hade brutit mot undantagstilståndet och därför arresterats. När det var alldeles fullt i hallen, släckte man ljuset. Man körde in lastbilar, portarna stängdes och motorerna startades. Avgasen strömmade in i hallen och människorna föll omkull som flugor. Några kastade sig mot fönstren, där det kom in lite luft. Utifrån riktades då maskinpistoler emot dessa och man började skjuta.”
Den unge mannen från Köpenick transporteras tillsammans med andra till stasifängelset i Hohenschönhausen och där tar brutaliteten fart på alllvar:
”Jag kastades ut ur fångtransporten. Några officerare i tjugoårsåldern tog emot mig med hugg och slag. De slog sönder ögonbrynen och ögonen, hela ansiktet på mig. De tvingade mig att vända mig så att mitt ansikte trycktes mot bildörren. Man tog tag i håret på mig och i nacken och slog mitt ansikte gång på gång mot dörren tills alla tänder gick sönder och jag var full av blod. Sedan förde man mig till en cell där vi tvingades att springa runt i en cirkel i 24 timmar.”
Här finns fyra Klier-texter om upproret och dess följder; citatet ovan är hämtat ur den tredje: “Våldets seger”:
Juni 1953, uppror i DDR – Dagen före
Juni 1953, uppror i DDR – Den 17 juni
Ginkgo
16/6 -2009
I Trädgårdsföreningen i Göteborg igår stod jag en stund under ginkgoträdet och tänkte på det jag hört om trädets uråldrighet och på lövens märkliga form – små solfjädrar…
I Goethes West-östlicher Divan finns den berömda dikten om ginkgobladets och Goethes egen dubbelhet.
Ginkgo Biloba
Dieses Baums Blatt, der von Osten
Meinem Garten anvertraut,
Gibt geheimen Sinn zu kosten,
Wie’s den Wissenden erbaut.
Ist es ein lebendig Wesen,
Das sich in sich selbst getrennt?
Sind es zwei, die sich erlesen,
Daß man sie als eines kennt?
Solche Frage zu erwidern,
Fand ich wohl den rechten Sinn;
Fühlst du nicht an meinen Liedern,
Daß ich eins und doppelt bin?
Är bladet ett enda levande väsen som skilt sig i sig självt? Är det två som väljer varandra, så att man ser dem som ett enda?