Kommentarer på: ”Egen död” fortsättning

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 07 Apr 2009 17:26:52 +0000

Den här raden i Nádas-citatet här ovan tycker jag också innhåller mycket:

*Ett liv igenom förstod man inte, därför att man aldrig sett kroppen och själen i förening.*

Av: Marita

Marita — Tue, 07 Apr 2009 10:44:00 +0000

Usch…svårt! Som jag upplevde det hade livsbejakandet inte med kärleken att göra… Ett tillstånd av total harmoni, total acceptans, total tillhörighet och samtidigt ett totalt oberoende – som en del av helheten. Det är väl just det där med att det inte är en känsla man har i livet och därför blir den svår att beskriva. Inget minne, ingen glömska, ingen tid, inget rum, ingen lögn, ingen sanning…bara kärlek.
Jag var ofta rädd för att leva fullt ut, för att dö, för att inte hinna det jag ville hinna i livet och en massa annat, innan jag råkade ut för olyckan och svävade i gränslandet några dagar. Har ingen dödslängtan och jag älskar livet, varje sekund av det, men jag är inte längre rädd – för något. Som att vara befriad eller villkorslöst älskad. Kan inte beskriva det bättre. Kanske finns det andra som läser Bodils blogg, som varit med om det samma och har andra ord för att beskriva? Kommer troligen att läsa den lilla boken, dock.

Av: Britta

Britta — Tue, 07 Apr 2009 08:53:43 +0000

Han, Peter Nadas, har väl själv legat i koma har jag för mig.
Om kärlekens innersta väsen vore att vara i tillstånd liknande koma så är kärleken inte alltför livsbejakande?
Jag har alltid trott att det i kärleken som man är med, med alla sinnen aktiverade, helt närvarande fast lite på sidan av allt det andra.

Av: Marita

Marita — Tue, 07 Apr 2009 07:31:39 +0000

Kom just hem från Egypten och reseledaruppdrag. Åker igen om en dryg vecka. Läser din text oxh minns en annan hemkomst från Egypten, efter att ha legat i koma i respirator. Om Péter Nádas inte upplevt denna märkliga – och alls inte skrämmande – gränstillvaro själv, gör han ändå ett mycket trovärdigt intryck. Den där ”icke bekanta känslan” var – för mig – ett slags djup harmoni, oberoende och trygghet på samma gång, men inga andra ”vanliga” känslor. Kanske når vi kärlekens innersta väsen just när vi går över gränsen… ”I tidlösheten finns varken glömskan eller minnet” – att veta allt, få allt förklarat och att inse att det inte är av vikt att veta…det ändrar ingenting, betyder ingenting, men är ändå inte meninglöst.