Theodor Fontane: Grete Minde
30/4 -2009
”Grete Minde” (1879) är en av Theodor Fontanes tidigare och mindre kända romaner. Han började med romanskrivandet först när han var i sextioårsåldern och den här romanen hör varken vad gäller tiden eller platsen till hans mest typiska – de flesta av hans romaner utspelar sig i Berlin i hans egen tid. ”Grete Minde” däremot har sin spelplats i småstaden Tangermünde (väster om Berlin – kanske tio mil) och tiden är 1600-talets början. Fontane har till viss del byggt sin roman på en historisk krönika som skildrar en stor brand i Tangermünde 1617. Av somliga betraktas väl ”Grete Minde” som ett slags förspel eller föregångare till de stora romanerna Fontane skrev under sina sista tio-femton år.
Huvudpersonen är titelgestalten Grete Minde, en moderlös flicka, vars mor var spanjorska och just det här utländska draget hos henne betraktades med oblida ögon av svägerskan Trud som var den som styrde i famlijen. Trud ansåg att det fanns något ont och farligt i henne. Den andra huvudpersonen, för det finns två, är grannpojken Valtin, som också han växer upp moderlös och ganska oälskad. Som barn leker de tillsammans och klättrar då och då i hemlighet över staketet mellan trädgårdarna. När det kommer upp i tonåren förälskar de sig i varandra.
Efter att Trude fått en son blir Gretes ställning i familjen ännu sämre än tidigare och hon lider under förtrycket. En gång smiter hon ut för att träffa Valtin och hennes korta frånvaro upptäcks. Trud beskyller Grete för att ha äventyrat sonens liv. Grete säger emot och det hela urartar till en scen.
Trud aber, ihrer Sinne nicht mehr mächtig, erhob die Hand und schlug nach ihr.
Grete war ein Schritt zurückgetreten, und es flimmerte ihr vor den Augen. Dann, ohne zu wissen, was sie tat, griff sie nach dem über der Wiege hängenden Gürtel und schleuderte ihn der verhaßten Schwieger ins Gesicht. Diese, vor Schmerz aufschreiend, wankte und hielt sich mühsam an einem hinter ihr stehenden Tischchen, und Grete sah nun, daß die scharfen Ecken des langen silbernen Gehänges Truds Stirn oder Schläfe schwer verletzt haben mußten, denn ein Blutstreifen rannn über ihre linke Wange. Aber sie schrak vor diesen Anblick nicht zurück und hatte nichts als das doppelt selige Gefühl ihres befriedigten Hasses und ihrer errungenen Freihet. Ja, Freiheit! Sie war dieses Haus nun los. Denn das stand fest in ihrer Seele, daß sie nicht länger bleiben könne. Fort. Gleich. Und sie flog die Treppe hinab und über Flur und Hof in den Garten.
…
Men Trud som inte kunde behärska sig längre, höjde hande och slog efter henne.
Grete hade tagit ett steg tillbaka och det flimrade för hennes ögon. Så plötsligt, utan att veta vad hon gjorde, grep hon efter skärpet som hängde över vaggan och slungade det i ansiktet på den hatade svägerskan. Denna skrek till av smärta och vacklade och höll sig mödosamt fast i ett litet bord som stod bakom henne och Grete såg nu att de vassa hörnen på det långa silverhänget måste ha skadat Truds panna eller tinning svårt, för en blodstrimma rann över hennes vänstra kind. Men hon ryggade inte tillbaka för anblicken och hon fylldes av ett dubbelt lyckorus av tillfredsställt hat och uppnådd frihet. Ja, frihet! Hon var färdig med det här huset nu. För hennes inre stod det klart att hon inte kunde stanna längre. Bort. Genast. Och hon flög nerför trappan och genom hallen över gårdsplanen ner i trädgården.
Detta är brytpunkten i historien. Någon timme senare är Grete och Valtin på flykt.
Som ni säkert anar kommer det hela att sluta illa, men än finns det år kvar att leva för dem. Kanske berättar jag mer en annan dag…
Jyrki Kiiskinen: Ingen
29/4 -2009
Någon gång i höstas läste jag en mycket fängslande artikel i SvD skriven av Jyrki Kiiskinen. Den handlande om hans översättning till finskan av Göran Sonnevis ”Oceanen”. Jag läste storögt och skrev ner ett och annat jag tänkte medan jag läste och kallade det : Kiiskinens kamp med Oceanen.
Nyligen gjorde jag en intervju med Kiiskinen för Salongens översättarintervjuserie. Och nu läser jag gång på gång hans svar (som jag inte tänker publicera förrän om ett par veckor) och det går vågor genom mig av skratt, upprymdhet och djupaste allvar. Och jag letar efter dikter av honom – för Kiiskinen är förstås själv poet och inte enbart översättare av poesi – och jag hittar den ena och den andra och väljer en: ingen.
Ingen
Så grön att ingen, ingen
kan säga
så grön att inte gräset, inte tallarna
inte alarna
kan dölja
inte beskriva
ingen kan beskriva
så gul att inte maskrosen, inte
solen, så klar
att inte vattnet
inte ljuset
kan bryta
så djup, så varm, så tyst
är den
att ingen kan förstå
så isande, så stum, så djup
är den
Det fick bli något grönt, för det gröna i början var så starkt.
Översättningen från finskan är gjord av Mårten Westö.
Och här finns fler dikter av Kiiskinen i svensk översättning.
Giuseppe Ungaretti: Un’altra notte
28/4 -2009
En dikt av Giuseppe Ungaretti igen:
Un’altra notte
In quest’oscuro
colle mani
gelate
distinguo
il mio viso
Mi vedo
abbandonato nell’infinito
…
Och ett översättningsförsök – ja, jag har ändrat lite på radordningen:
Ännu en natt
I detta mörker
urskiljer jag
med iskalla
händer
mitt ansikte
Jag ser mig
förlorad i ändlösheten
Stalin fortsätter att ta plats
27/4 -2009
I lördagens SvD finns en artikel om Stalin sedd genom den amerikanske forskaren Jonathan Brents ögon. Det är Ricki Neuman som skrivit tidningstexten. Jag har läst den ett par varv och funderat över innehåll och uttryckssätt.
Ingressen avslutas med det här uttalandet av Brent:
-På flygplatsen i Moskva säljer de chokladkartonger med Stalin på utsidan. Skulle vi acceptera att det gick att köpa choklad med Hitler på flygplatsen i Berlin?
Nej, några Hitlerchokladaskar skulle säkerligen inte accepteras i Tyskland (eller någon annanstans) mer än av en mycket trång och marginaliserad krets och produktionen av de här askarna skulle mycket snabbt stoppas. Vad gör det då möjligt att i dagens Ryssland fortsätta att hylla Stalin? Ett svar är att det inte finns någon verklig demokrati i Ryssland idag. Ett annat är att det inte finns några demokratiska traditioner att falla tillbaka på i Ryssland, utan man ser (sig tvingad att se) och fortsätter att se det politiska idealet i en ”stark man”. Ett tredje svar är att en stor del av vänstern utanför Ryssland aldrig har gjort upp med sovjetkommunismen på allvar.
Så här börjar artikeln:
I början av 90-talet började Ryssland att öppna sina arkiv från Sovjettiden, och förväntansfulla forskare flög till Moskva och Sankt Petersburg, för att se vad som fanns. Jonathan Brent från Yale University Press var tidigt ute:
Neuman berättar vidare att ett av de första arkiven som forskarna förhandlade med var det som förvarade dokument som handlade om kommunistpartier utanför Sovjet. Brent hade då bland annat intresserat sig för akter som rörde det amerikanska kommunistpartiet. Han berättar bland annat så här om resultaten av undersökningarna av materialet och om de böcker som sprungit ur detta:
–Den bok som har fått mest uppmärksamhet visade vilken omfattande roll Moskva hade för det amerikanska kommunistpartiet, och den som har fått mest kritik, mest från vänster, handlade om ryssarnas nesliga roll under spanska inbördeskriget.
Som en sidokommentar till berättandet om fynden i arkiven, säger Brent:
Ryssland har aldrig konfronterat sitt förflutna, som till exempel Tyskland, och så kommer heller aldrig att ske.
–Det är inte längre möjligt. Landet är på väg åt ett helt annat håll.
Här kan jag inte låta bli att ställa mig frågan om Ryssland någonsin efter kommunismens officiella fall varit på väg mot någon verklig genomlysning av sitt förflutna. Glasnost stannade väl vid en proklamation.
Neuman berättar vidare om ett av Brents besök i Ryssland:
I december förra året var han i Sankt Petersburg, på en internationell konferens om Stalins allt större närvaro i det moderna Ryssland. Dagen före invigningen gjordes en razzia hos människorättsorganisationen Memorial. Maskerade polismän beslagtog böcker, dokument, hårddiskar, brev och fotografier.
Och lite längre ner skriver Neuman så här:
Brent ser inget ljus, utan menar att Ryssland stadigt blir ett alltmer fascistiskt samhälle. Alexander Jakovlev, liberal rådgivare till både Gorbatjov och Jeltsin, förklarar i boken att Putin och hans efterföljare aldrig på allvar kommer att bekämpa korruptionen och kriminaliteten.
-I själva verket önskar man behålla det vilda samhället. För då kan man utan problem göra precis som man vill.
Jag funderar lite över termen ”fascistisk”. Betyder det något annat än kommunistisk? Stalinhyllningar är de främst fascistiska eller kommunistiska?
Neuman frågar hur väst borde hantera det här. Skulle det till exempel vara en bra idé att ge Nobels fredspris till den ryska människorättsorganisationen Memorial. Brent svarar:
-Ha! Det skulle inte förändra någonting. I varje fall inte något avgörande. Fast det är klart. Det skulle ge Memorial kraft att också föra den nya kamp som väntar, om vilka historieböcker som ska användas i skolundervisningen.
Beträffande Putins hållning till det sovjetryska förflutna citerar artikeln ett avsnitt ur ett tal vid en konferens med gymnasielärare i Moskva 2007:
”Beträffande några problematiska sidor i vår historia: ja, vi har sådana, vilka länder har inte det? Och vi har färre sådana sidor än många andra länder. Och våra är inte lika hemska som många andras. Och vi kan inte längre tillåta oss att bli nedtyngda av skuld…”
Brent kommenterar detta uttalande så här:
Vad Putin säger är: ok, Stalin mördade miljoner människor, men han var ju också en lysande administratör och byggde upp vår industri. Det hela jämnar ut sig. Nu går vi vidare.
Brent talar om trettiotalets sovjetiska terror:
-Terrorn i slutet av 30-talet sattes inte enbart igång för att komma åt skyldiga medborgare. Lika viktigt var att skapa ett särskilt klimat, ett samhälle marinerat i rädsla.
Uttrycket ”ett samhälle marinerat i rädsla” låter mycket träffande, men det där med ”inte enbart skyldiga medborgare” oroar mig något.
Brent fortsätter:
I ett tal från 1937 säger Stalin att ”utan barmhärtighet kommer vi att förgöra var och en som med sina handlingar och sina tankar, ja, också med sina tankar, hotar den socialistiska staten”.
-Därmed blir alla potentiella förrädare. Det är genialt. Stalins paranoia drev honom också att anlita en speciell fotograf vid alla större partimöten. Denne hade till uppgift att smygfotografera deltagarnas ansiktsuttryck, som sedan studerades i detalj.
2010 kommer en bok i serien ”Annals of Communism” (som Brent är redaktör för) som handlar om Stalins eget arkiv och som enligt Brent kommer att ge intressanta inblickar i diktatorns inre:
-Han skrev ingen dagbok, och ytterst få personliga brev. Han hade ingen nära vän och ingen älskarinna, och vi vet märkvärdigt lite om hur han egentligen tänkte och kände. Men via hans anteckningar kommer vi honom nära.
I artikelns slutavsnitt frågar Neuman Brent på vad sätt dennes Stalinbild ändrats under arbetet med Stalins eget arkiv:
-Han kunde ha en forskares stränga blick. Han var en mycket känslig läsare och hade djup förståelse för språk och kommunikation. Och han var övertygad om att det är idéerna som styr. Han har kallats monster, maffiaboss och fullblodssadist. Nu vet vi. I själva verket var han en resonerande idealist.
Här hajar jag till. Stalin som resonerande idealist? Något blir underligt här. Det är väl så att en människa kan vara både resonerande idealist (de finns många märkliga ideal) och monster. Jag blir inte klok på det här avsnittet i artikeln. Fast Brent ändrar sedan själv riktning från det där med ”resonerande idealist” och fortsätter så här:
Han var tvungen att ständigt vara i kamp, och ständigt uppfinna nya fiender, och gjorde det med stor kreativitet, från kulaker och ukrainare till amerikaner och judar.
Men lite undrande står jag ändå inför det här sista avsnittet i Neumans artikel. Här finns för övrigt artikeln i dess helhet att läsa.
…
PS I Salongen chattar Jelena Selin och Håkan Lindgren om Juli Zeh.
Günter Kunert: Unterwegs mit M.
26/4 -2009
Günter Kunert – låt mig komma med en grinig gissning – är väl i det närmaste okänd i Sverige, även om något verk finns i svensk översättning.
Trots detta eller just på grund av detta vill jag nu läsa en kort dikt ur samlingen ”Warnung vor Spiegeln” (Varning för speglar):
Unterwegs mit M.
Im Auto gemeinsam
unterwegs auf vergessenen Straßen
geborstene Wespen am Glas
platzender Regen
Sonne und Dunkelheit
und wieder Sonne: Wechsel
weniger Worte. Abwesendes
Beieinandersein. Sorglos.
Glück.
Jo, jag ser allt var de svåröversatta ställena sitter, men kanske går det:
På väg med M.
I bilen tillsammans
på väg längs glömda gator
krossade getingar på rutan
störtregn
sol och mörker
och sol igen: Utbyte
av få ord. Frånvarande
samvaro. Sorglöst.
Lycka.
Det där ”Wechsel – weniger Worte” blev kanske inte så bra på svenska ”Utbyte – av få ord”, men hur kan man göra i stället?
Och hur är det med ”frånvarande”? Låter det helt och hållet som ”abwesend”? Jag kunde kanske tagit ”förströdd”, fast nej, då hade jag hamnat längre bort…
Ett och annat om Theodor Fontanes romanvärld
24/4 -2009
För några år sedan levde jag för en tid nästan helt och hållet i Theodor Fontanes romaner. Ja, det hade sina yttre orsaker, men dem ska jag inte gå in på nu. I alla fall var det så att det gick utmärkt bra att leva i den världen och jag kan mycket väl tänka mig att återvända dit. På kartan sträcker den här världen sig över Brandenburg – med ett särskilt intensivt centrum i Berlin och dess utkanter – och upp mot Östersjökusten vid Flensburg, över Rügen och på andra sidan Oder och ner till Harz i sydväst och bort i Schlesien i sydost och faktiskt också till Ungern och Danmark. Tiden i de flesta av Fontanes romaner är 1800-talets senare hälft, ungefär samma tid som han skrev dem, men det finns undantag som till exempel ”Schach von Wuthenow” som utspelar sig i början av 1800-talet.
Mycket av det som händer i Fontanes romaner är hämtat mer eller mindre direkt ur verkligheten. ”Inte att uppfinna utan att finna stoffet är romanförfattarens uppgift”, menade han. Äktenskapsromanen ”L’Adultera” är baserad på en skandal i storfinanskretsar i Berlin – en kvinna lämnar plötsligt man och barn för att börja ett nytt liv tillsammmans med sin älskare. Romanen ”Cécile”, historien om en vacker före detta furstemätress, som för att fly från sitt förflutna gifter sig med en man som hon egentligen inte älskar, har också sina rötter i en nära verklighet. Och även ”Effi Briest”, Fontanes mest kända och till svenskan enda översatta roman, har stark verklighetsanknytning; den är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten. Med ”Irrungen, Wirrungen”, som utkom 1888, nådde Fontane sin första höjdpunkt som romanförfattare. Av vissa betraktas verket idag till och med som hans främsta över huvud taget. Till skillnad från de flesta andra Berlinromanerna är den en ren fantasiprodukt, ja händelseförloppet alltså, inte miljön – den är minutiöst autentisk. Huvudpersonerna i romanen är Lene, en flicka av folket, och Botho, en ung adelsman, vars familj har finansiella problem och därför vill gifta bort honom med en rik kusin. Botho och Lene älskar varandra, men omgivningen och Bothos svaghet gör att deras förhållande snart tvingas till ett slut. Personerna i romanen, även bifigurerna, är nyanserat och känsligt skildrade och dialogerna gör ett mycket genuint intryck (och de är nog så svåra att översätta). Läsaren får också inblickar i huvudpersonernas inre. Bothos försök att på ett för honom typiskt vankelmodigt vis lösa konflikten skildras på ett ställe så här: ”Var mitt liv i ordning? Nej. Ordning är äktenskap. Vill jag gifta mig? Nej. Väntar hon sig det? Nej. Eller blir avskedet lättare, om jag skjuter upp det? Nej. Och varför dröjer jag då?… Dum fråga. För att jag älskar henne.” Men romanen blev inte någon framgång när den kom ut, tiden var inte mogen för den ännu. Trots att Fontane här, som alltid, var mycket återhållsam i sin skildring av själva kärlekslivet eller erotiken, så väckte just den sidan mycket ogillande, bland annat kom boken att omnämnas som en ”förskräcklig horhistoria” som en anständig människa inte borde läsa.
De flesta av Fontanes romaner publicerades först som följetonger i tidningar eller speciella romantidskrifter innan de gavs ut i bokform. ”Frau Jenny Treibel” kom 1892 ut i ”Deutsche Rundschau”, en välrenommerad kulturtidskrift. Något år senare kom den som bok på sonen Friedrichs förlag. Denna roman hör till de idag mest lästa bland Fontanes verk. Inslaget av ironi är större i ”Frau Jenny Treibel” än i någon annan av romanerna, men fördenskull saknar den inte värme. Huvudpersonen och titelfiguren är en kvinna från ursprungligen enkla förhållanden som gift upp sig till kommerserådinna. Hon är inbilsk och sentimental, penninggirig och gråtmild, men har ändå mitt i allt detta ett slags robust charm. Fontanes syster Jenny Sommerfeldt lär ha varit förebilden för denna romangestalt. Den yngre kvinnliga huvudpersonen har lånat drag från Mete, Fontanes dotter. Liksom i de andra romanerna har författaren lagt ner mycket arbete på bifigurerna. Ibland är det nästan som om dessa vore viktigare än huvudpersonerna. Fontane har i allmänhet en skarp blick för eller kanske snarare en stark dragning till det betydelsefulla i det (skenbart) obetydliga. I ”Frau Jenny Treibel” läggs på ett ställe följande yttrande i den viktiga bipersonen professor Wilibald Schmidts mun: ”En bisak, det är sant, har ingen betydelse om den bara är en bisak, om den inte har något särskilt i sig. Men har den detta särskilda, då är den huvudsaken, i den finns det sant mänskliga.”
Även om personskildringarna utgör grunden och själva livsluften i romanerna är miljöerna mycket noggrant och kärleksfullt skildrade. Fontane upphåller sig gärna vid byggnader och gatubilder och många av romanerna inleds med ett slags sammanfattande ”inflygning” över den plats där skeendet ska levas ut, så att läsaren sedan nästan på egen hand skulle kunna förflytta sig bland husen eller i landskapet.
Det talas mycket i Fontanes romaner, det konverseras, diskuteras och berättas. Och man talar allt som oftast förbi varandra. Just det här med missförstånden och det outsagda bakom orden ges stort utrymme i romanerna och av detta vävs ett slags bakgrundsväv, som de livfulla samtalen avtecknar sig emot. Precis som bifigurerna ibland kan te sig som viktigare än huvudpersonerna, så faller fokus oftare på missförstånden än på samförstånden och ändå hålls konsten att föra ett civiliserat och nyanserat samtal hela tiden högt. Över huvud taget hyllas hela tiden det nyanserade och komplicerade framför det entydiga och fastlagda. Någonstans i den sista romanen ”Der Stechlin” säger huvudpersonen Dubslav Stechlin, som man kanske lite försiktigt kan betrakta som ett slags Fontane-alter ego, så här: ”Om jag hade sagt motsatsen, hade det varit lika riktigt.”
Sjön Stechlin, den andra huvudpersonen i romanen ”Der Stechlin”
…
PS Här finns min gamla vanliga Fontanepresentation.
PPS Och på det här stället finns de tre första kapitlen i ”Irrungen, Wirrungen” i min översättning.
PPPS Kanske kan den tyske författaren Peter Härtlings ”livsläsningar” av ”Stechlin” intressera någon av er…