Vandringarna längs de mjuka stigarna mellan tallarna och björkarna skapar underströmmen i det mesta av mitt tänkande och skrivande. Här i mosskanten hämtar jag ro.
Och vid min sida eller kanske snarare strax framför eller strax bakom mig finns hela tiden Londi. I skogen är det svårt att se skillnaden mellan människa och djur, mellan Londi och mig. Båda går vi, båda hoppar vi bland tuvorna, båda iakttar vi det som rör sig omkring oss. Vi lyssnar till spillkråkans och gröngölingens knackande och om det som rör sig inne i oss vet ingen mer än vi. Fast kanske vet inte ens vi…
…
PS Här i Hufvudstadsbladet finns förresten min recension av Olga Tokarczuks roman ”Löparna”.