Kommentarer på: Mikael Enckell: Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

Av: Ärret efter drömmen – en inbjudan | Bodil Zalesky

Ärret efter drömmen – en inbjudan | Bodil Zalesky — Sat, 16 Jan 2016 19:43:39 +0000

[…] Mikael Enckells Om konsten att älska skriften? Det var en fascinerande tid och gång på gång utspann sig långa samtal kring de olika essäerna. Något sådant skulle jag gärna vilja uppleva en gång […]

Av: Mikael Enckell: “Också jag har visst varit här en gång -” | Bodil Zalesky

Fri, 08 May 2009 14:24:52 +0000

[…] Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky […]

Av: Karin

Karin — Thu, 07 May 2009 20:44:11 +0000

Ja, Julia, du och jag här och nu bör väl ställa de kraven på oss. Så långt är jag med. Men är det verkligen rimligt att ställa det på de sex eller åtta miljoner som gick upp i rök?

Av: Julia Romanowska

Julia Romanowska — Sat, 21 Mar 2009 14:34:37 +0000

sen kommentar, men blev engagerad när jag läste ert samtal.

Karin skriver:
” Jag tycker inte att man kan bedöma hennes verk med det historiska facit vi nu har i hand som utgångspunkt. Hon dog snabbt i Auschwitz -42.
….Vi ser henne med dagens glasögon och förmår inte levandegöra den komplexa värld som var hennes i våra medvetanden. Vi vet för lite, har genomlevt för lite har egna erfarenheter av för lite…. ….Hon befann sig i en sorts gråzon,”

Jag håller inte med . (i) Man måste kunna reflektera kring och värdera även det man själv inte har varit med om. (ii) Det faktum att man lever i en komplex värld innebär inte att man inte kan ta ställning mot fördomar.

jag tänker på en annan, mycket begåvad, okänd kvinna som mördades i Auschwitz 1943. Etty Hillesum blev 28 år. Hon lämnade efter sig dagböcker som vittnar om en ovanlig litterärtalang samt en klarsynthet om sin samtid. Böckerna är skrivna under brinnande kriget utan facit i hand och ändå VET hon! : ”det är vår totala förintelse som avses. Jag vet det nu. Jag tänker inte besvära andra med min fruktan, jag tänker inte bli ursinnig över att andra inte begriper vad som sker med oss judar. Min egen övertygelse kommer inte att rubbas av andras tvivel. Jag arbetar och lever vidare i min visshet och finner livet meningsfullt, trots allt meningsfullt”.

Etty Hillesum valde att se och förmådde att behålla sin värdighet under de vidrigaste omständigheter.

Av: Karin

Karin — Thu, 19 Mar 2009 17:55:51 +0000

Jag är säkert fel person att svara, men just i den där boken vi talade om för trettio år sen eller så, Wittgensteins Wien, så har jag för mig att det judiska självhatet gås igenom ganska grundligt.
Men det var alltså trettio år sen jag läste den…

Av: Wu

Wu — Thu, 19 Mar 2009 17:22:12 +0000

För egen del reagerar jag på uttrycket ”det världsberömda judiska självhatet”. Jag önskar få det förklarat för mig, varje gång det dyker upp, liksom i fallet med Simone Weil… (-rätt nyligen omtalad hon också).
Bägge dessa: Némirovsky och Weil känns vara besläktade på något vis med varandra, också i tragiken av sina val. Kanske var det valet av förebilder rentav, som placerade dem i ”omständigheter” där självhat inte nödvändigtvis är typiskt judiskt?

Av: Bodil Z

Bodil Z — Wed, 18 Mar 2009 21:20:44 +0000

Mikael,
jag befinner mig fortfarande ”inne i boken” och vet alltså ännu inte allt som står den. Till helgen tänker jag läsa ”Hänryckningens väsen”. Om de fyra kapitel jag läst hittills kan jag säga att Heidi-kapitlet beredde mig den första ”svårigheten” och att essän om Némirovsky kom att bli en stegring av denna. De två första essäernas övervägande harmoniska byggnad gjorde att det inte var så viktigt att jag inte läst mer en vissa av de verk du tog upp. Jag anslöt mig av ren ”medryckthet”. Vid Némirovsky kände jag din kamp med stoffet eller med hennes författarskap och där upplevde jag det tydligt som en brist att jag läst så lite och att det lilla var så ”annat”. Det som tydligast trycker på nu är en läsning av ”David Golder”. Jag är ivrig att se hur långt jag kan följa din tankegång där och jag undrar mycket över var jag kommer att hamna där jag (eventuellt) inte följer den.

”Om konsten att älska skriften” är en bok som slukat oerhört mycket av min energi, men jag tänker mig att den också föder ny.

Av: Karin

Karin — Wed, 18 Mar 2009 19:41:32 +0000

Ja, nog hade Némirovsky svårt att älska skriften… Alltså, hon hade ju en klassisk bildning, men hennes familj var helt sekulariserad. Judisk?… Ja, det var väl egentligen ”blodet” och tsaren som bestämde.

David Golder, eller för den delen Némirovskys pappa, uppfattar jag mer som en internationell affärsman (SEB-direktör) och gambler än judisk… Men jag kan ha fel.

Det jag känner starkt, efter det här något haltande samtalet (eftersom ingen egentligen läst allt) är att alla människor borde få välja vilka grupper och religioner de vill tillhöra. Svårt att tillämpa på trettiotalets ”judar”, jag vet, men ändå.
Låt henne flyga fri! Låt hennes texter tala, tro på den riktning hon tagit, tro henne om gott!

Roligt att du kom hit, Mikael, kanske kan jag återkomma när jag läst även din bok?!

Av: Wu

Wu — Wed, 18 Mar 2009 18:30:05 +0000

Lyckligt att läsa också dessa ord av Mikael Enckell!

(jag bedyrar att jag inte kan bli frälst, inte ens av Mikael – om nu någon skulle ha något sådant för sig…)

Och tack för en underbar liten skrift att älska. Som all kärlek: – inte problemfritt.

Av: mikael enckell

mikael enckell — Wed, 18 Mar 2009 17:31:06 +0000

att bli läst och kommenterad så här är naturligtvis en först nu uppfylld önskedröm, tack!
däremot tvivlar jag på att jag med upplysningar eller synpunkter kan vara till någon större hjälp. ett litet försök dock, trots att ”I am a stranger here myself”. nemirovsky representerar mer än de andra svårigheterna med att ”älska skriften”. för mig ; så behöver det ju inte alls vara för andra. jag har svårt för att leva mig in i och bli ett med verk skrivna av författare om vilka jag tror att de blivit mycket influerade av antisemitism. detta gäller också betydande författare, sådana som strindberg och dostojevskij. ”david golder” hjälpte mig ifråga om nemirovsky, åtminstone partiellt, på grund av finalen.
ifhar har sina ursprung utanför oss.men jag är rädd för att vadråga om föräldradistanseringens problem hos judar är otvivelaktigt antisemitismen ett komplicewrande omständighet med
samband med det världsberömda judiska självhatet. samma sak gäller andra minoriteter om också i mindre grad. exempelvis finlandssvenskar.
egentligen är det fråga omde svårigheter kärleksviljan utsätts för. i nemirovskys liv, i hennes romaner, och i våra liv. det är inte heller en tillfällighet att avsnittet om nemirovsky följer avsnittet om heidi.
i grunden är den centrala frågan en fråga om egen svaghet, en egen begränsning, även om besvikelserna i många avseenden har sina ursprung utanför oss. men jag är rädd för att vad jag än kan säga gör det läsningen en björntjänst.

(skickat med min dotters dator då jag själv saknar epost)