Jag läser om ett alldeles särskilt lockande eller förledande ställe i ”Världen bortom Dukla” av Andrzej Stasiuk, ett ställe där man sveps ner i en sydpolsk flodsommarnatt:
På avstånd trettio-fyrtio steg bort, liknade sommardansbanan en gyllene grotta som grävts ut i ett blågrönt mörker. Ungefär som om natten hade spruckit just här och visade sitt varma, hemliga inre som gav ifrån sig en kvav förlamande doft helt olik världens lukter. De kalla, sötaktiga fläktarna från det halvmogna vetet, stallets myskdoft, den banala och vulgära lukten från jasmin och blommande lindar – det var spår av den lugna vardagen. Men där, i det hål som grävts ut i mörkret, destillerades en atmosfär som kunde välta vardagen över ända och visa fram dess blodfyllda levande och skrämmande sida.
Nej, jag hittar inga bilder som kan återge detta…