Kommentarer på: Mikael Enckell – Heidi

Av: Britta

Britta — Tue, 10 Mar 2009 17:05:14 +0000

Detta med Freud är jätteroligt, ju!
Det skall jag verkligen lägga på minnet. 😀

Av: Bodil Z

Bodil Z — Mon, 09 Mar 2009 14:05:59 +0000

*Om konsten att älska skriften* är en mycket märklig bok och i kapitlet om Heidi har jag en känsla av att ha nått kulmen, men, och detta är nog väldigt speciellt, jag är ändå mycket nyfiken om de återstående tre essäerna. Den här boken har gett mig större ”upptäckter” än något jag läst på länge, fast det blir en del brottningar med texten, men det är ju ingen nackdel. Jag vet att nästa kapitel handlar om Némirovsky och där har jag en del förväntningar, eftersom jag nyligen läst en av hennes böcker.

Av: Wu

Wu — Mon, 09 Mar 2009 12:58:13 +0000

Du säger något väldigt bra här, Karin.
Enligt Enckells egen tes (?) är just läsning av förebildliga texter något som är danande för oss alla, eller för dem som i sin läsart ”tar in” det lästa. Enckells bok innehåller en rad syftningar till och kärleksförklaringar till både texter och personer, jämte en analyserande tankegång, vilka uppenbart har danat honom och lett till det han redovisar. Därför är texten om Heidi lite svår, fram till dess när man inser att det kanske är just ett valt förhållningssätt som är den ledande tanken, inte känslor eller kalla fakta.
Bodil gör det igen!

Av: Karin S

Karin S — Mon, 09 Mar 2009 09:59:27 +0000

Låter skumt. Men det finns grejer man har svårt för. Kommer att tänka på Mustafa Cans bok om hans mamma. Han beskrev sin mamma på ett sätt som gjorde att hon i slutet framstod som ett helgon. Han blev själv förvånad, försökte finna mindre goda sidor hos mamman, han rannsakade sig själv, men det hjälpte inte. Hon var och förblev ett helgon.
Då hamnar man ju, som läsare, i frågan om det FINNS helgon. Det blir så att säga en trosfråga.
Det här låter likartat på något konstigt vis. Eller som om en annan sorts text smugit sig in i boken, en text som möjligen borde (för läsarens skull) rubriceras annorlunda.
Man kan väl i och för sig, som vuxen, komma över skador som föräldrar åsamkat en, det är väl en av poängerna med att bli vuxen? Eller snarare tecknen på att man faktiskt just börjar bli vuxen?
Så på så sätt är det hela ok.
Det skumma förefaller vara något annat.
Eller kanske inte skumt. Han kom närmre något här, och därmed närmre sin läsare. Läsning är ju på olika avstånd. Med somliga författare eller texter sker något som närmast kan te sig som en förälskad sammanblandning. Man vet inte om det är man själv eller författaren som tänker högt, så BRA tycker man det är, så klockrent(!) slår det an strängar i en. I såna fall har man just läst en text (tror jag) som på ett litet hörn är med och skapar den man är. Som liksom sakta men ändå omskapas hela tiden.

Kanske lyckades han just här skriva en sån text? Iaf med dig som läsare.