Om engelskan
8/3 -2009
I det lilla avsnittet ”Människans starkaste muskel är tungan” i Olga Tokarczuks bok ”Löparna” presenteras en intressant aspekt beträffande det här med stora och små språk och vad dessa bär med sig för vinster och förluster för talarna:
Det existerar länder där invånarna talar engelska. Men de talar inte engelska som vi, som har ett eget språk gömt i handbagaget, i necessären, engelska använder vi oss däremot av endast när vi reser, i främmande länder och till främmande människor. Det är svårt att föreställa sig men engelska är faktiskt deras genuina tungomål! Ofta det enda. De har inget annat att ta till i stunder av rådvillhet.
Hur vilse måste de inte känna sig i världen, där varje instruktion,varje ord i de mest enfaldiga poplåtar, på restaurangmenyerna, i den mest triviala handelskorrespondens, vid hissknapparna är på deras eget privata språk. Var de än öppnar mun kan de bli förstådda av kreti och pleti, och om de antecknar något måste de kanske använda sig av något särskilt skiffer. Överallt har varenda människa obegränsat tillträde till dem, allt och alla.
Jag har hört att det redan pågår ett projekt för att sätta dem under beskydd, kanske rent av tillerkänna dem rätten till något eget litet språk, av de där utdöda, som ingen längre behöver, för att de ska kunna ha något för sig själva, något eget.
Tanken att språken är ett slags rum för hemligheter och intimiteter – ju mindre språk desto hemligare och intimare – känns lockande för mig. Och Tokarczuks ord får mig att gripas av medlidande med världsspråkets arma bärare: ”De har inget annat att ta till i stunder av rådvillhet.”
