För en liten stund sedan i den grå gryningen, just tillbaka från hundpromenaden i snålblåst och lössnö, kom jag av en händelse (ja, verkligen!) att läsa en dikt av Joachim Ringelnatz, en dikt som genast beredde sig en plats i mitt sinne.
Ich habe dich so lieb
Ich habe dich so lieb!
Ich würde dir ohne Bedenken
eine Kachel aus meinem Ofen
schenken.
Ich habe dir nichts getan.
Nun ist mir traurig zu Mut.
An den Hängen der Eisenbahn
leuchtet der Ginster so gut.
Vorbei – verjährt –
doch nimmer vergessen.
Ich reise.
Alles, was lange währt,
ist leise.
Die Zeit entstellt
alle Lebewesen.
Ein Hund bellt.
Er kann nicht lesen.
Er kann nicht schreiben.
Wir können nicht bleiben.
Ich lache.
Die Löcher sind die Hauptsache
an einem Sieb.
Ich habe dich so lieb.
Jag ska nu inte ge mig in på att översätta den, men jag vill ändå plocka ut några särskilda pärlor ur den:
Jag skulle utan vidare skänka dig en kakelplatta ur min ugn, för jag håller dig så kär. Och ginsten lyser så vänligt från sluttningarna vid järnvägen. Jag reser. Allt som varar länge är lågmält. Hunden kan inte läsa, inte skriva och vi kan inte förbliva. I en sil är hålen huvudsaken. Jag håller dig så kär.
Det blev visst nästan allt, men det är nog helt riktigt, fast egentligen är det mesta kvar…