Härom dagen fick jag – i ett mail från Bologna – länkar till två artiklar av Maciej Zaremba som jag hade missat. De båda artiklarna handlar om hur svenskundervisningen för immigranter ofta ser ut här. Det rör sig om långa och välskrivna texter och trots de avgrunder som presenteras där är det tveklöst ett nöje att läsa dem – denna bitska humor! Men nu är det inte för nöjet jag sätter in de här länkarna utan för allvaret.
Textudrag:
I decennier har staten registrerat vilket kakel som Svensson har i sommarstugan samt när han onanerade för första gången. Ingen aspekt av vårt leverne har befunnits för trivial för centralbokföring. Men att de flyktingar som Sverige tar emot har ett yrke, det har samtliga myndigheter råkat missa. Det är förstås ingen slump. Det är ett mönster. Att få syn på det är ett första steg till förståelsen av integrationshaveriet.
Illustration: Jesper Waldersten
Textutdrag:
Det är oändligt mycket svårare i Stockholm än i London att få ett jobb eller ens bli tagen på allvar om man misshandlar språket. Säger du ”Varfår anvenda sevora outlendska årt ner dät finz inhemskt adekfat våkaboulär dispånibäl?” kommer folk att börja tala långsamt, undvika svårare glosor och i övrigt behandla dig som sinnesslö. Och de kommer inte att vilja ha dig på sin arbetsplats. Enligt våra antirasister beror det på att svenskar är mer rasistiska än andra. Det är inte så säkert. Men de är avgjort mer musikaliska än andra.
PS Det har tillkommit ytterligare en artikel i serien: Vilse i mångfalden