Jag har alldeles nyss fått romanen ”Löparna” av Olga Tokarczuk i min hand. Ännu är bara väldigt lite läst, men jag kan ändå inte låta bli att glänta lite på den här för er med några små citat och en bild. Just här i glipan handlar det om floder:
Det var ingen stor flod, det var bara Oder; å andra sidan var jag inte heller så stor då. Den hade sin plats i flodhierarkin, kunde jag sedermera konstatera i min atlas, andrarangens visserligen men i alla fall noterbar, som en lantbaronessa vid kungliga hovet i Amazonflodens rike.
Floden som bild har följt mig sedan jag i unga år läste Hermann Hesses ”Siddhartha”. Jag tänker ofta på färjkarlen Vasudeva, vars största gåva var att han visste att lyssna. Det var floden som hade lärt honom detta:
Das Zuhören hat mich der Fluß gelehrt, von ihm wirst auch du es lernen.
Men på det här stället hos Tokarczuk står floden främst för den dynamiska rörelsen:
Stående uppe på skyddsvallen, försjunken i strömmen, insåg jag – alla risker till trots – att det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila; att föränderlighet är ädlare än varaktighet; att det orörliga kommer att förfalla, degenerera och förvandlas till aska, medan det rörliga – rent av kommer att vara för evigt.
Vergleichende Uebersicht der bedeutendsten Stromlängen
PS Längre fram kommer jag att skriva om Tokarczuks bok ”på riktigt”. Originaltiteln är ”Bieguni”, översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och förlaget är Ariel Skrifter.