Månad: februari 2009

När jag igår läste Kate Larsons understreckare i SvD om Simone Weil sattes tankarna i rörelse i mitt huvud. Eftersom mitt vetande om Simone Weil är mycket begränsat, har jag ingenting eget att jämföra Larsons text med, så jag får inskränka mig till att ta emot den som den är och förhålla mig till den, som om den vore ”sanna ord om Simone Weil” (tills jag eventuellt vidgar min horisont). Här följer nu några ställen i den larsonska texten som jag stannade upp vid.

Den första meningen som grep mig var den här och den grep mig, för att jag ser ett stort hopp lysa i den, men ett hopp som man själv måste vinna sig:

Ingen, tänker hon, kan uteslutas från sanningens rike om hon begär sanningen tillräckligt mycket och vänder sin fulla uppmärksamhet mot den.

Några rader ner fortsätter tankegången i nästan samma riktning, fast bara nästan samma (för i meningen ovan hade nog ändå viljan en framskjuten plats):

Det är uppmärksamhet, snarare än vilja, som bereder tillträde till sanningens rike. Det rör sig om en hållning som påminner om det österländska tänkandets förkärlek för väntan och kontemplation; en aktiv icke-handling i moralisk och andlig bemärkelse.

Jag fascineras av uttrycket ”aktiv icke-handling”. Jag tänker mig att det handlar om att bereda ett tomrum i det egna inre för att kunna ta emot något värdefullt inom sig i stället för att jaga det utanför sig.

Jag läser vidare:

Den brittiske filosofen Peter Winch har hyllat Weils intellektuella ärlighet; hur det enskilda fallet alltid förmådde henne att kritiskt ifrågasätta egna och överordnade begrepp.

I detta finner jag något djupt sympatiskt. När det gäller det levande ska vår strävan vara sådan att ingen enskild offras för att det system han/hon/den ingår i ska få fullkomnas.

I texten finns ett intressant avsnitt om vänskapen:

Dock är Weils utsagor om vänskap och kärlek inte helt lättsmälta. Simone Weil skriver att vänskapen är ett mirakel eftersom den tillåter oss att betrakta den människa som för oss är ”lika nödvändig som föda”, på ”ett visst avstånd”. Och att vänskapens tillgivenhet därför, på ett ovanligt sätt, också påminner om ”fullständig likgiltighet”. Vänskap finns bara, skriver hon, ”där distansen finns och respekteras”.

Här har jag inte riktigt smält tankegången ännu, men jag är inte ovilligt inställd till den. Det är något meningsfullt med den där distansen. Och jag tror att den har med detta att vi inte står ut med att tänka oss något enda enskilt ögonblick i vårt liv – hur underbart det än är – uppförstorat till evighet, för då förvandlas det till ett inferno. Ett enda möjligt undantag är kärleken, men jag är inte säker på att sådan kärlek finns.

Jag stannar också inför ett avsnitt som talar om Weil och kärleken:

Vi älskar som kannibaler, skriver Weil, men istället för att se den älskade som föda för vår hunger bör vi älska hennes egen hunger. Det är knappast en rigid kroppsfientlig attityd som Weil här ger uttryck för. Vad hon uppmanar till är att åsidosätta det ensartade perspektivet och bereda plats för den andre i dess frihet. Hon talar om kärlek som ”en vinge”: kärleken lyfter oss ovan vårt förminskande perspektiv. Kärlek är frihet, medan egoism och egennytta egentligen inte finns, inte på riktigt, eftersom kärleken finns.

Kärleken som vinge och givande av frihet i stället för ägande? Ja. Egennyttan finns inte eftersom kärleken finns. Är det så? Eller betyder det att egennyttan inte finns där kärleken finns? Fast nog finns väl också den ofullkomliga jagande kärleken…

Hela artikeln finns här.

Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag” läser jag mycket långsamt i små portioner, kanske – med lite list – får jag den räcka genom hela februari.

Alldeles nyss läste jag något av det Tafdrup säger om sin debutbok. Jag plockar ut ett stycke:

”När det går hål på en ängel” tematiserar den smärtsamma övergången från ett oskuldstillstånd, en upplevelse av helhet till en vuxenerfarenhet som rymmer insikt om frånvaro och död. Polerna är här längtan efter trygghet och beskydd – och en vilja till överskridande, en strävan efter frihet, en kunskap om att tillvaron är ett enda långt försök att acceptera det villkor som säger att världen inte är fullkomlig, men att skönhet trots allt låter sig skapas som en glimtvis manifestation av enhet. Inte så få dikter har kretsat kring försöket att lära sig att bära lidandet i en splittrad värld, full av motsättningar, att inse att livskänsla och utplåning hänger samman. All existens kastas mellan dessa kontrasterande kategorier.

Den rad i den här korta texten som tog mig särskilt hårt har jag låtit bli det här inläggets rubrik.

I Salongen börjar våren i februari, när primulan slår ut i de sydliga bergen. Under vintern har Jelena och jag tänkt och funderat över det kommande årets salongsinnehåll och också fattat ett och annat beslut. Den här våren börjar vi med en serie intervjuer med skönlitterära översättare om översättandets våndor och sköna konst. Emellan intervjuerna kommer som vanligt texter av annat slag: recensioner, essäer och svårbestämbara hybrider.

Jelena och jag

Här är ett litet utdrag ur den första intervjun, den med Hans Blomqvist:

Jag kom in på översättarbanan genom min kärlek till Franz Kafka. När jag skaffade hans samlade skrifter på tyska, upptäckte jag att det fanns en hel del godbitar som inte var översatta till svenska, och jag lyckades intressera min översättarkollega Erik Ågren och förlaget Bakhåll för att 1985 publicera en liten bok med sådant material. Vi gav volymen titeln ”Fragment ur anteckningar och lösa blad”, en titel som ganska bra speglar vad det handlade om den gången. Så småningom mognade tanken att översätta och nyöversätta allt av Kafka. Just nu är vi alltså i färd med att på Bakhåll publicera en nyöversatt, komplett, inbunden utgåva av Kafkas litterära texter, dagböcker och brev.