Ich lebe mein Leben in wachsenden Ringen,
die sich über die Dinge ziehen.
Ich werde den letzten vielleicht nicht vollbringen,
aber versuchen will ich ihn.
Ich kreise um Gott, um den uralten Turm,
und ich kreise jahrtausendelang;
und ich weiß noch nicht: bin ich ein Falke, ein Sturm
oder ein großer Gesang.
Rainer Maria Rilke
Alldeles nyss satte jag in den andra texten i Salongens serie om översättande. Det rör sig om intervjuer med skönlitterära översättare, främst sådana som översätter till svenska, men vi har också velat ta med några som översätter ”åt andra hållet”. Dagens intervju är med den unge ukraniske översättaren Lev Hrytsyuk. Lev lever i Lviv (jag kunde låta bli att sätta ihop den lilla frasen) och bland mycket annat som upptar hans tid ägnar han sig åt att översätta engelskspråkig och svensk lyrik till ukrainska. Innan han går in på att svara på Salongens frågor, ger han han liten inledning om översättarens belägenhet i dagens Ukraina. Jag citerar här början av det han berättar:
Ett av de senaste numren (det från den 16 januari) av den ukrainska veckotidskriften Ukrajinskyj tyzjden som jag läser ibland har som ett av sina teman situationen med skönlitterär översättning i Ukraina. Jag fick syn på den här texten dagen efter att Salongen skickade mig sina frågor kring översättandet: en av dessa märkliga sammanträffanden av olika omständigheter som förföljer oss i det här livet.
Skapliga upplagor och låga honorar präglar samtida skönlitterär översättning i Ukraina. En kvalitetsöversättning kräver av översättaren inte bara att vara professionell och att ha talang. Ett av den ukrainska översättningens största problem idag är brist på professionella redaktörer som kan olika språk och har koll på aktuella filologiska och kulturella frågor.
Här finns hela intervjun.
Men i Salongens översättarverkstad har Lev tillsammans med Jelena och mig och en rad läsare också givit sig på att översätta ukrainsk lyrik till svenska eller i alla fall att ta fram försöksöversättningar som så småningom kan slutföras av någon som professionellt översätter åt det hållet.
Vi började med ”Repetitonstid”, en dikt av Natalka Bilotserkivets, och här kan ni se hur det såg ut i denna verkstad i inledningsskedet. Efter en hel del prövande nådde vi fram till den här versionen av dikten:
…
Repetitionstid
För varje gång blir förälskelsen intimare och innerligare
Floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål
Vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet
och darra som en målare och gråt som en mördare
Det är repetitionstid och träden uppenbarar sig på scenen
den gamle aktören blöder och det är november, november
Å naiva publik som tror att den här döden är äkta!
Döden är alltid äkta lär Skådespelet dig
På trädgården som nu dör för att återuppstå om våren
på det gamla bergets vissnande och nakna axlar
och på det älskade ansikte som bleknat framför dig
lägger Konsten sin allting döljande sminkning
Det är repetitionstid men läpparna har för mycket
av Det stora dramats ord – replikerna glöder i mörkret
Låt de roller vi valt slippa kärlekens förbannelse
Vi är som träden redan förberedda för vintern.
…
Den här dikten läste vi – Lev, Jelena och jag – också upp på bokmässan i Göteborg 2006, i olika verisoner, på olika språk. För dem av er som vill se och läsa originalet, så finns det här.
Jag kan tillägga att jag nu samtidigt "fiskar" efter en översättare som vill ta sig an att översätta Natalka Biloserkivets’ poesi till svenska "på riktigt".
PS Lev Hrytsyuk har också en blogg där han skriver om översättande på ukrainska, svenska och engelska: Whytranslator
Då och då hör jag underliga resonemang som snurrar kring att den som bryr sig om djur nog inte har mycket till övers för människor. ”Den enda som betyder något för honom är hans gamla hund”, säger någon med förakt i rösten. För en människa som känner starkt för djur, kan väl inte bry sig om människor, väl? I alla fall inte på det rätta sättet.
Jag har länge tänkt att ingen kärlek tar något ifrån en annan kärlek (om vi bortser från det mänskliga parförhållandet som väl oftast är exkluderande). Den som älskar djur eller värnar om dem har oftast stor plats för människor i sitt hjärta. Att avsky djur eller att vara likgiltig inför djurens lidande är minst av allt en garant för människokärlek.
Igår läste jag – mer eller mindre mot min vilja – i SvD en krönika som behandlar denna fråga. Anna Larsson heter skribenten. Texten inleds med ett stycke, som upplyser läsaren om att AL aldrig plågat några djur. Sedan går hon över till räkna upp en rad skrämmande övergrepp mot djur. Vi får läsa om pinade grisar, merinofår och gäss. Beskrivningarna ackompanjeras med ”ja, visst är det synd om dem”. Så citerar AL informationschefen för Sveriges veterinärförbund, som om gässen som plockas levande säger: ”Det är helvetet på jorden.” AL kommenterar sedan detta så här:
Jag tycker också synd om fåglarna – men helvetet på jorden? En gåsfarm?
Det är något med djur som får våra hjärtan att blöda och intellekt att slås ut på ett sätt det aldrig tycks göra när det gäller våra medmänniskor.
Sedan går AL över till att tala om övergrepp på människor på olika ställen i världen. Hon talar om hungerlidande, om plågade våldtäktsoffer och om könsstympade kvinnor.
Artikeln avslutas med följande stycke:
Djurskyddsfrågorna kommer att vara prioriterade under det svenska ordförandeskapet i EU under andra halvåret 2009, meddelade regeringen i onsdags. Själv tycker jag att vi borde fokusera på människors rättigheter. Hellre en plockad gås än barn som svälter och människor som far illa.
Visst är det ett klatschigt slut på artikeln ”Hellre en plockad gås än…” Men vad uttrycker denna fras? Den uttrycker förakt för dem som är svagare än vi människor, den uttrycker förakt för deras lidande, likgiltighet för det lidande vi tillfogar dem. När det gäller förmågan till lidande står inga gäss, får eller grisar människan efter. Deras lidande är lika stort som vårt. Och på vilket sätt hjälper vi någon enda människa genom ett ställningstagande som detta?
Jag tror visst att helvetet på jorden kan vara en gåsfarm. Vem av oss vill ens för några ögonblick byta med gåsen som plockas?
Här finns hela artikeln.
Det finns böcker jag tycker oerhört mycket om och som jag har läst flera gånger, men som jag när jag försöker berätta vad de handlar om, plötsligt märker att jag glömt nästan allt utom stämningen i dem. En bok som jag kanske är mer fäst vid än vid någon annan är ”Il giardino dei Finzi-Contini” av Giorgio Bassani. Den utgör den tredje delen i hans stora romanverk om staden Ferrara ”Il romanzo di Ferrara”, men den är ändå helt och hållet sin egen och behöver ingen ram. Om jag nu inte minns något alls utom stämningen, kan man kanske fråga sig hur då denna stämning är. Den är det inte heller lätt att säga något om, så här direkt. Det är som om atmosfären i den här romanen är just bara så som atmosfären i denna roman är. I romanen råder en giardino-dei-Finzi-Contini-stämning. Det finns en vag känsla av melankoli och nostalgi i den, en gåtfull sluten stämning som avtecknar sig som ett förlorat paradis mot den historiska verklighetens grymhet, där den unga Micòl Finzi-Contini och hennes familj slutar sina liv i ett nazistiskt koncentrationsläger. Men inne i det förflutna, det som fanns före, ja inne i trädgården finns allting kvar som ett skimrande minne eller ett strålande nu.
Jag ska plocka ut ett litet fragment ur denna minnets trädgård. I början av kapitel 6 finner vi berättaren/huvudpersonen och Micòl, där de står vid muren till hennes familjs trädgård. Det är en ett slags nyckelscen. De är båda i nedre tonåren och året är 1929 (eller rättare sagt så är det en återblick från ett avstånd på över trettio år som ser in i det här ögonblicket 1929). De två ser på varandra – de tittar noga, de liksom inspekterar varandra. Himlen ovanför dem är så blå som en himmel kan bli och helt molnfri. Det är Micòl som börjar tala. Hon försöker få berättaren att klättra över muren, men han tvekar, känner rädsla.
”Allora vuoi, o non vuoi?”, incalzò Micòl.
”Ma… non so…”, cominciai a dire, acennando al muro. ”Mi sembra molto alto”.
”Perché non hai visto bene”, ribatté impaziente. ”Guarda là…, e là…, e là” e puntava il dito per farmi osservare. ”C’è una quantità di tacche, e perfino un chiodo, quassù in cima. L’ho piantato io”.
”Sì, gli appigli ci sarebbero, per esserci”, mormorai incerto, ”ma…”
Kanske är det här huset, där Micòl en gång bodde…
Jag minns inte hur den här scenen slutar, men egentligen vet jag ändå, för allt här handlar om det som aldrig blev av…
PS Här finns en av mina vandringar genom Ferrara, den i Bassanis fotspår.
Igår blev jag av en märklig och glädjande tillfällighet påmind om Cesare Pavese och hans romaner och dikter, om hans piemontesiska landskap som en gång också var mitt eller i alla fall befann sig inom räckhåll från mitt mer alpina Piemonte. Paveses romaner ”La bella estate” och ”Paesi tuoi” var det första jag läste på italienska av en italiensk författare (absurt nog började jag med Sartre och Nietzsche i italiensk översättning, en tämligen underlig läsning, där jag åtminstone till en början snarare tittade på orden än förstod dem) och det första jag verkligen tog till mig. Jag minns också en sång av Francesco de Gregori (en av sjuttiotalets och även senare decenniers mest uppburna italienska cantautori), där Pavese spelade en roll. Här är ett litet utsnitt ur texten:
Cesare perduto nella pioggia
sta aspettando da sei ore
il suo amore ballerina
e rimane lì
a bagnarsi ancora un po’
e il tram di mezzanotte se ne va
Mina tankar gick sedan som av sig själva vidare till Natalia Ginzburgs lilla porträtt av honom, ”Ritratto d’un amico” i ”Le piccole virtù”. Så här skrev jag en gång om det och här är ett litet utdrag:
Vi ser Pavese släntra fram där längs gatorna i sin mörka rock med uppfälld krage och med hatten långt ner i pannan och kring halsen har han ”den där fula ljusa halsduken”. Sedan ser vi honom fylla sida efter sida i ett litet häfte med sina dikter, och i dem skildrar han staden i dimman, floden och kullarna.
Och i länken som avslutar den här meningen finns ännu en text jag skrev om Pavese för några vintrar sedan, egentligen en småsak men den slutar med den berömda dikten Verrà la morte e avrà i tuoi occhi.
Jag slår upp dikten ”Anche tu sei collina” i diktsamlingen ”La terra e la morte”:
Anche tu sei collina
e sentiero di sassi
e gioco nei canneti,
e conosci la vigna
che di notte tace.
Tu non dici parole.
C’è una terra che tace
e non è terra tua.
C’è un silenzio che dura
sulle piante e sui colli.
Ci son acque e campagne.
Sei un chiuso silenzio
che non cede, sei labbra
e occhi bui. Sei la vigna.
È una terra che attende
e non dice parola.
Sono passati giorni
sotto cieli ardenti.
Tu hai giocato alle nubi.
È una terra cattiva –
la tua fronte lo sa.
Anche questo è la vigna.
Ritroverai le nubi
e il canneto, e le voci
come un’ombra di luna.
Ritroverai parole
oltre la vita breve
e notturna dei giochi,
oltre l’infanzia accesa.
Sarà dolce tacere.
Sei la terra e la vigna.
Un acceso silenzio
brucerà la campagna
come i falò la sera.
Utan att vilja något särskilt med det, skissar jag på en provöversättning av den första lilla strofen:
Också du är kulle
och stenig stig
och lek i vassarna
och du känner vingården
som tiger om natten.
Du säger inga ord.
