Jag brukar i och för sig nästan alltid läsa tre-fyra böcker samtidigt, men just nu har denna parallelläsning blivit ännu mångspårigare. Detta har ingenting med snabbhet att göra, utan snarare med att jag har svårt att lämna åtminstone vissa böcker bakom mig. Så här ser mitt svar på frågan ”Vad läser du just nu?” ut:
Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag” har läst sedan strax efter jul någon gång och långsamheten accelererar mer och mer, så snart kanske jag rör mig bakåt i den. Den här meningen läste jag igår kväll:
Murar har fallit och gränser har flyttats, men det andliga proletariet blir allt större.
”Djurvänskaper” av Evelyn Sokolowski följer mig också sedan mer än en månad. Jag läser i den för min hund Londi, för hon ser inte bokstäver så bra:
Den genuina, kulturellt oanfrätta medkänslan är inte selektiv och gör inte halt vid gränsen mellan folkslag eller mellan människor och djur.
Inte här heller.
”Arnes kiosk” fick jag mig tryckt i handen av författaren, Karin Stensdotter, för någon vecka sedan och jag har den här i min ”läsbinge” nu. Efter läsningen av ”Den gordiska soffan” visste jag att jag ville läsa den här också. Jag hade hört att de skulle vara så ”väldigt olika” de här båda romanerna, men märkligt nog känner jag igen stämningen och en viss sorts stockholmsluft i den ena från den andra.
Else Lasker-Schüler läser jag ju egentligen alltid, men mest har jag genom åren vistats i dikterna. Sedan jag i januari fick mig boken ”Konzert” tillsänd, en bok som innehåller både själva essäsamlingen ”Konzert”, den lyriska reseskildringen ”Das Hebräerland” och pjäserna ”Die Wupper” och ”Arthur Aronymus und seine Väter” läser jag hennes prosa. Jag läser fram och tillbaka – det är som att resa hit och dit – i ”Das Hebräerland” nu. Så skriver ELS om Gud på ett ställe där:
Det liebe Gott ist ja selbst ein Kind, immer wieder aufwachsend mit jedem kleinen Menschen, der groß wird.
(Gud är ju själv ett barn, som om och om med varje liten människa växer upp och blir stor.)
I förrgår kom Thomas Nydahls nya bok ”Alla de andra som också skrev”. Till den boken har jag bara gläntat på dörren – egentligen hade jag tänkt vänta lite, men nyfikenheten brottade ner min avsikt – och sett Thomas på ett café i Berlin inbegripen i ett mycket verkligt fiktivt samtal med Witold Gombrowicz. Jag läste nyss en rad – ett citat av Witold Gombrowicz – som fick mig att undra/protestera (samtidigt har denna lockelse till protest något dynamiskt i sig):
Polacken är formad av nederlag, tysken av segrar.
Hm. Vi får se vad det blir…
Rilke, Rainer Maria, är en poet jag egentligen inte riktigt klara av att läsa. Han bygger upp och river ner världar och jag tappar andan, där jag sitter och tittar på.
Ach, in meinem wilden Herzen nächtigt
obdachlos die Unvergänglichkeit.
Nej, jag översätter den inte. Det blir inte bra. Här är hela Wunderliches Wort.
Om första kapitlet i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften” har jag ordat här nyss. Enckells bok kommer att dyka upp här gång på gång kapitel för kapitel ett tag framöver. Den utgör ett tydligt liksom fetstilt stråk i min läsning just nu.
Innanför allt läser jag om ”Il giardino dei Finzi-Contini” – per l’ennesima volta – ett kapitel per kväll. Just nu är jag i andra delens tredje kapitel. I Ferrara har raslagarna just börjat göra sig bemärkta, först på ett smygande sätt. Ungdomar av judisk härkomst har uteslutits ur stadens tennisklubb och spelar nu tennis i den välsituerade familjen Finzi-Continis trädgård. Det är höst, men ännu är luften ljum och kylan anas bara i kvällningen:
Fummo davvero molto fortunati, con la stagione. Per dieci o dodici giorni il tempo si mantenne perfetto, fermo in quella specie di magica sospensione, di immobilità dolcemente vitrea e luminosa che è particolare di certi nostri autunni.