Kommentarer på: Mikael Enckell om George Eliot och det judiska

Av: Wu

Wu — Wed, 12 Feb 2014 09:21:33 +0000

Jo, det var tider det!
(missade inlägget i långhelgens alla bestyr…)

Av: Ärret efter drömmen – en inbjudan | Bodil Zalesky

Ärret efter drömmen – en inbjudan | Bodil Zalesky — Wed, 01 Jan 2014 13:43:47 +0000

[…] som minns när vi tillsammans läste Mikael Enckells Om konsten att älska skriften? Det var en fascinerande tid och gång på gång utspann sig långa samtal kring de olika essäerna. Något sådant skulle jag […]

Av: Tillbaka vid Mikael Enckells hand | Bodil Zalesky

Tillbaka vid Mikael Enckells hand | Bodil Zalesky — Thu, 07 Jun 2012 10:09:13 +0000

[…] Mikael Enckell om Gerge Eliot och det judiska […]

Av: Mikael Enckell: “Också jag har visst varit här en gång -” | Bodil Zalesky

Fri, 08 May 2009 14:24:36 +0000

[...] Om George Eliot och det judiska [...]

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sun, 01 Mar 2009 08:43:55 +0000

Wu,
jag läste just detta andra kapitel och känner mig väl lite mer indirekt lockad av det än av det första, men som du säger, i tredje avsnittet händer något, en förtätning kanske. Om jag hinner samla mig för det så ska jag försöka skriva en text om det kapitlet till imorgon. Kanske stjäl jag några ord av dig här. Jag får se om det går.

Av: Wu

Wu — Sun, 01 Mar 2009 08:29:40 +0000

Andra kapitlet så. Lite trevande, motsägelsefullt och tveksamt avhandlas här en främmande fågel från Finland, Tavastland, Helen af Enehjelm och hennes författarskap.
”Kärleken till förebilderna” är den röda tråd som stundtals verkar hamna på avigan, men i stycket III dyker upp med sitt karminröda lyster: Rembrandts färsprakande judar sätts i ett ljus som ingen annan tycks ha riktat på detta måleri.
Mikael Enckell fortsätter att locka… Skönt att villas bort lite och åter hitta vägen, spåret, stigen.

Av: Wu

Wu — Sat, 28 Feb 2009 17:19:25 +0000

Med boken i hand nu:
Påfallande är Eliots djupa insikter i hur förebildskärleken verkar; hon visar i denna den aktiva pedagogiska påverkningens tid och kultur, där missionerandet, predikningar och kommandon sedan sekler suttit i högsätet, hur förebilderna verkar genom genuin respekt och glädje över vad den andras för båda obekanta möjligheter består av, snarare än genom allvetande förhållningsregler.

Om jag nu skulle drista mig att tycka något, så ser jag Enckells argumentering i filosemitisk riktning som en lovsång till att inte avvisa judiskt tänkande, vilket skett i alltför brutal omfattning genom tiderna, bara för att tidsandan/politiken/trenderna synes för dagen ”kräva så”. Förebildskärleken säges vara det grundläggande, oavsett varifrån förebildligheten emaneras.

Reflexmässigt ställer jag den utslitna frågan: ”hur skall man kunna tolerera intoleransen?”

°°°

Av: Britta

Britta — Fri, 27 Feb 2009 06:26:22 +0000

Tror lite som Karin jag med. Men förstår i så fall dåligt allt detta med Inkvisitionen och sånt. Den mission vi idag kan se i form av islamitisk väckelse, konverterande västerländska människor o sånt måste följdriktigt innebära att vi alla snart byter fot, mest för att det stämmer med ”vårt sätt”, alltså att ta in ”det senaste” med öppna armar. Vi grejar inte att stå emot. Så sa han ”T” häromdan.
Vad vet jag? 🙁

Av: Karin

Karin — Thu, 26 Feb 2009 21:49:09 +0000

Bodil,
Svar på dina frågor: I första hand kultur, vår kultur, västvärldens, är väl i allra högsta grad ”missionerande”. I alla möjliga och omöjliga frågor.
I andra hand personlig läggning, men med den inskränkningen att introvert och ickemissionerande läggning inte direkt uppmuntras hos oss, det krävs alltså en rätt rejäl peronlighet för att stå emot.

Tror jag.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 26 Feb 2009 08:56:55 +0000

Jag ville alltså fundera över det här med vad missionerande är och egentligen ville jag säga att missionerande i sig varken är ont eller gott, utan det kan användas både på ett ont sätt och ett gott sätt och säkerligen finns det också mellannivåer. Men jag vet att det här är minerad terräng.

Också i icke-missionerandet kan man identifiera moraliskt helt väsensskilda grundtankar och hållningar.

Kanske är det bättre att ta bort exemplen och fundera över eller diskutera de rena begreppen först. Alltså: vad är det som driver oss att sprida våra övertygelser? Och vad är det som får oss att lämna den andre ifred från det vi ser som en väg som bär?