Vi är ute i markerna igen, Londi och jag och det är dagar av snö – egentligen för första gången den här vintern. Det är en lätt och liksom luftfylld snö som ligger på stigen och på trädens grenar. Vi går förbi Lennarts vedhus, ja, en gång var det ett växthus, men ”ongarna” kastade sten på glasrutorna (jag undrar om det verkligen var ”ongar” som gjorde det), så Lennart gav upp huset som växthus och nu fyller han det med ved. Ingen har så mycket ved som han.
Vi stjäl oss in bland granarna. Här inne är vi hemma på vårt eget sätt.
Vi tassar på ett tag under de snöiga träden utan att tänka på något särskilt, men så bestämmer jag mig för att gå ut en sväng i sommarens kohage för att få lite ljus. Londi tittar misstänksamt på mig när jag kryper under taggtråden. I somras fick hon en rejäl smäll av ett elstängsel strax utanför Schliersee i Oberbayern, så hon ser en fara i stängsel. Jag håller tråden så högt jag kan och lockar på henne. Till sist slinker hon snabbt under på taxkorta ben. Vi tittar ut över det öppna.
In under taggtråden igen, den här gången går det snabbare och så är vi tillbaka i skogen. Londi rusar iväg i ett rådjursspår men är snart vid min sida igen. Mellan träden ser vi det som är kvar av Hovmanstorpet, lagården alltså, ja, den är väl inte ”kvar” utan den hör till en nyare tid. Där brukar kommunens jaktlag stycka älgarna efter jakten. Man hittar ofta pälstussar, klövar och horn där utanför.
Londi hör något som inte jag uppfattar – ett rådjur? en älg?
Vi går upp på åsen och så ner på andra sidan. Våra stövlar och tassar ritar tecken i snön.
Jag ser det lilla jakttornet och där bortom finns de fula såren från den senaste och ovanligt brutala avverkningen, men snötäcket brer ut ett slags försoning över allt och ingenting verkar längre trasigt. (Tills det töar igen.)