Plötsligt – på stigen genom skogen bort mot Brudarebacken – dyker en mening ur ett poesialbum från min (små)flick(s)tid upp i mitt huvud. Själv hade jag nog aldrig en sådan där rosa, blommig eller på annat vis söt liten bok med hjärtformat hänglås – jag var nog alltid lite avig – men ibland fick jag titta i någon annan liten flickas album och någon gång skrev jag till och med en liten text också. Meningen som sjöng genom mitt huvud lyder så här:
Älska, glömma och förlåta
Det är livets dunkla gåta
Kanske är det en förvrängning av något ordstäv, jag vet inte. Det där ”dunkla” låter så eget just där. Många av de små ramsorna som skrevs i de här böckerna innehöll en hyllning till poesialbumets ägarinna. Så här till exempel (möjligen förvrängt av mig eller tiden):
Rosor äro röda
Violer äro blå
Smultron äro söta
Du är likaså
Jag minns min vånda en gång när jag hade blivit ombedd att skriva något. Vad skulle jag skriva? Jag kunde ju inte de där verserna som man skulle känna till. Jag tänkte och tänkte, men nej, det fanns ingen vers i mitt huvud och hitta på en själv trodde jag mig inte om. Till sist frågade jag Pappa och han sa, skriv den här:
Bättre lyss till den båge som brast
Än aldrig spänna en båge
Jag insåg genast att den inte riktigt passade in bland allt det söta, men jag tänkte att den ändå var lagom lång och liksom stark. Jag provskrev den på en papperslapp först, min ”handstil” var inget att glädja sig åt, jag var vänsterhänt långt in själen och höll pennan som ”ett ufo” och allt blev fult. Så skrev jag då in den i albumet och se, det blev faktiskt nästan fint.