I årets första nummer av Språktidningen har min artikel om resianskan och Val Resia hamnat. Här följer ett stycke ur nätversionen av texten:
Vi befann oss i Friuli-Venezia Giulia, Italiens nordöstligaste region. Det är ett av de områden i denna världsdel som man med fog skulle kunna kalla ett Europa i miniatyr. På en yta som Sörmlands finns allt från alptoppar, böljande kullar med vinodlingar och vidsträckta slätter till lagunlandskap, hav med långa sandstränder och branta klippor. Regionen rymmer också alla de tre stora europeiska språkfamiljerna: den romanska, den germanska och den slaviska. Här talas förstås italienska, men också andra romanska språk, som friulanska och en liten spillra av ladinska. De germanska språken representeras av flera olika varianter av tyska. De slaviska språken är främst företrädda i sydöst, nära den slovenska gränsen, där det talas slovenska. Men i några av dalarna i nordöst talas ytterligare tre slaviska språkvarianter. En av dessa dalar är Val Resia, där man talar det ålderdomliga språket resianska.
Stolvizza med Monte Canin i fonden
Och här innanför döljer sig hela nätsnutten. Vill man läsa hela artikeln får man gå till papperstidningen. Annars – för eventuella nytillkomna läsare under pausträdet – finns min resianska länksida här: Resianica – länkar och en sång.
Val Resia uppifrån Casera Nische