Ich lebe mein Leben in wachsenden Ringen,
die sich über die Dinge ziehen.
Ich werde den letzten vielleicht nicht vollbringen,
aber versuchen will ich ihn.
Ich kreise um Gott, um den uralten Turm,
und ich kreise jahrtausendelang;
und ich weiß noch nicht: bin ich ein Falke, ein Sturm
oder ein großer Gesang.
Rainer Maria Rilke
Tack för fantastisk dikt! Varifrån är det ståtliga tornet?
Laura,
som du märker, så går våra tankar i liknande spår igen (jag tänker också tillbaka på Morandi). Antagligen finns det en översättning, men jag hittar ingen och den här tyskan förstår du ser jag. Tornet finns i Hannover. Det sitter i stadsmuren.
Till eventuella andra besökare här: Ursäkta det något interna anslaget här.
Jo, jag förstod men fick ta lite hjälp av min ordbok för att vara riktigt säker på att jag hade tytt det hela någotsånär rätt. Senare letade jag efter en översättning på nätet och hittade den här (hur bra den är vet jag inte):
Jag lever mitt liv i växande ringar
Högt ovanför tingen-men
Den sista kanske jag inte fullbordar
Dock vill jag försöka den
Jag kretsar kring Gud, kring det urgamla tornet.
Min flykt är tusenårslång.
Och jag vet inte än: Är jag falk, är jag storm
Eller är jag en väldig sång?
Tack Laura,
den återger innehållet väl.
PS Nu byter jag tornbild.
Rapunzel, Rapunzel, lass mich…
Nä, jag skall inte skutta loss här.
Dikten låter ödesmättad. Fast en väldig sång måste låta överväldigande, som sådan bör den vara något mäktigt.
Och solen den strålar oöverträffat idag.
Oj, ännu finare torn. Måste fråga nu också, var finns det?
Sigurd,
intressant association…
Laura,
detta torn finns i Wismar, kanske är det ett vattentorn. Nu tror jag att jag byter till ett nytt torn…
Associationer är lixåm luftdrag på ett bergspass: plötsliga, oväntade, iskalla eller varma men hejvilt tillfredsställande. Varför skulle man annars svettas uppför?
Tackar för uppskattande (?) ord.
Sigurd,
så är det nog. Visst.
PS Jag passar på att presentera det nuvarande tornet: Det finns på slottet Veveří utanför Brno.
PPS Nästan jag torn jag tänker lägga in är baptisteriet i Parma.
Rilke: den här är fantastiskt vacker! Vi läste Rilke i onsdags i en klass i skolan, några rader ur Duinoelegierna, på tyska, faktiskt, och några andra saker i översättning (Svenska B) – dock fanns inte Rilke i läroboken, så jag var tvungen att göra ett litet häfte … Men eleverna blev helt bestörta: änglar som är skräckinjagande! Farliga!
Vad har du i det ”lilla häftet”? Och vad läste ni för Rilke-texter?
PS Jag tycker mycket om det som tas upp i ”Rilke-Projekt” och hur det framförs. Kanske skulle det kunna vara något för skolan också: ”In meinem wilden Herzen”, ”Bis an die Sterne”…
Vi läste dels de första sju raderna i första elegin, och så raderna ur den femte, ”Engel! o nimms, pflücks, das kleinblütlige Heilkraut …”, och så Pantern på svenska och ”Lös mina ögon …” eller vad det nu blir på svenska …
Lösch mir die Augen aus: ich kann dich sehn,
wirf mir die Ohren zu: ich kann dich hören,
und ohne Füße kann ich zu dir gehn,
und ohne Mund noch kann ich dich beschwören.
Brich mir die Arme ab, ich fasse dich
mit meinem Herzen wie mit einer Hand,
halt mir das Herz zu, und mein Hirn wird schlagen,
und wirfst du in mein Hirn den Brand,
so werd ich dich auf meinem Blute tragen.
Det blev trots allt en intressant diskussion …
Bernur,
det låter som om dina elever är lyckligt lottade.
PS Om bilden: Jag stannar nu vid tornet i Hannovers stadsmur.
Rilke kan man alltid återvända till, slå upp någonstans och hamna i funderingar. Som inför den vackra dikt du ger oss här.
Liknar diktjaget sig vid ett växande torn, där levnadsår läggs till levnadsår som de ringar som bygger upp (livs)-tornet? Och tvekar inför att fullborda den sista ringen?
Men plötsligt är tornet lika med Gud och diktjaget kretsar kring det, som en falk, en storm eller den sång som diktaren sjunger.
De dikter jag främst fastnat för är Duinoelegierna.
Och vem har inte tänkt i dessa banor, inför upplevelsen av tidens obönhörliga gång:
”Vem har då så förvänt oss, att vi alltid,
vad vi än gör, i hållning liknar en
som drager bort? Likt en på sista höjden,
som visar honom dalen än en gång,
sig vänder, stannar och helst ville dröja –
så lever vi och tar beständigt avsked.”
(Om jag minns rätt, i Erik Lindegrens översättning)
Lennart,
tack för din tolkning och för texttillägget!