Att ställa olika sorts lidande mot varandra är givetvis inte vettigt.

Jag är inte alls insatt i vad det innebär för en gås att under sin levnad bli plockad på dun. Vet inte hur det görs, om den mängd dun som plockas utgör ett aber för gåsen, eller om den plågas av att bli plockad. Jag vet inte heller om förfarandet är något som är nytt eller om det har tillämpats under långliga tider. Men jag antar att det funnits med i bondesamhällena världen runt sedan länge, länge.

Får skattas på sin ull. Angorakanier på sin. Tagel tas från häst- och nötkreatur. Det finns säkert en massa andra paralleller. Och i de flesta fall tror jag inte att man kan kalla det djurplågeri.

Amra,
det du säger visar att saken är ännu svårare. Det är sant att djurmedlidandet hos de flesta av oss gäller främst de djur som liknar oss människor och då särskilt dem som påminner om människobarn. Men vi kan ändå sträva efter att inte förorsaka onödigt lidande – det är ganska mycket trots sin begränsning.

Ja, men ändå kan man fråga sig : Varför vi människor tycker inte lika mycket om alla djur? Varför har vi mer medlidande om någonting skulle hända en gås, en hund, en katt, eller en häst än om någonting skulle hända en fladdermus, huggorm eller en kackerlacka. Är det deras storlek eller egenskaper som är avgörande? Vem bryr sig egentingen om en stackars myra eller en fluga? Har inte de också en själ?

”…att kräva att nå’n annan ska ta hårdare tag – det är inte mod”, som de skrev Hasse & Tage.

Jag läser ett stället i ”Das Hebräerland” av Else Lasker-Schüler:

*Ach, das man sich an den Mord der Tiere so gewöhnt hat! Und viele Menschen, die vor uns im Testamente lebten, noch dazu glaubten, der liebe Gott – erfreue sich an Tieropfern! Abraham ließ ab vom Tier und speiste keines mehr, nachdem er den Schmerz des Tötens gefühlt, an Isaak, am eigenen Fleische, das ihm in letzter Minute erlassen zu schlachten.*

Texten fortsätter med funderingar kring köttätandet och problemet med vem som ska döda de djur vi äter. Inte jag, men vem?

Den här texten var egentligen inte tänkt som ett inlägg för vegetarianismen utan som ett inlägg mot förorsakande av andras lidande, särskilt de mest försvarslösas, men det är svårt att förneka att det finns samband här.

Om AL sansat sig lite och inte låtit frustrationen löpa amok med henne, hade hon i stället kunnat skriva en berättelse om hur de värnlösa alltid drabbas hårt av de med makt. Hon är bra på att röra upp känslor via det hon skriver och kunde ha utnyttjat det bättre. Befolkningen i fattiga länder svälter främst för att befolkningen i de rika länderna har makt och inte vill dela med sig av sin rikedom. Kvinnor och barn far rejält illa i t.ex. Kongo, för att män i en förvriden maktkamp kan göra dem illa med våldtäkter, stympningar, hot, tvång att bli barnsoldat, etc. Kvinnor könsstympas för att män med makt ska kunna hålla kvinnorna på mattan – de har t.o.m. lyckats övertyga kvinnorna om att deras döttrar ska stötas ut ut den sociala gemenskapen, om de inte könsstympas. Kvinnor plågar gäss och plockar dem levande, för kvinnor har i alla fall makt över djuren. Allt är lika vridet, lika tragiskt, lika plågsamt och precis lika angeläget. Vi kan inte bryta denna kedja av våld och förtryck på någon av de inblandades bekostnad – det ena utesluter inte det andra.

Jag kan ha fel, men som jag ser det bör allt lidande som inte innebär en utveckling av själen undvikas.