Det finns böcker jag tycker oerhört mycket om och som jag har läst flera gånger, men som jag när jag försöker berätta vad de handlar om, plötsligt märker att jag glömt nästan allt utom stämningen i dem. En bok som jag kanske är mer fäst vid än vid någon annan är ”Il giardino dei Finzi-Contini” av Giorgio Bassani. Den utgör den tredje delen i hans stora romanverk om staden Ferrara ”Il romanzo di Ferrara”, men den är ändå helt och hållet sin egen och behöver ingen ram. Om jag nu inte minns något alls utom stämningen, kan man kanske fråga sig hur då denna stämning är. Den är det inte heller lätt att säga något om, så här direkt. Det är som om atmosfären i den här romanen är just bara så som atmosfären i denna roman är. I romanen råder en giardino-dei-Finzi-Contini-stämning. Det finns en vag känsla av melankoli och nostalgi i den, en gåtfull sluten stämning som avtecknar sig som ett förlorat paradis mot den historiska verklighetens grymhet, där den unga Micòl Finzi-Contini och hennes familj slutar sina liv i ett nazistiskt koncentrationsläger. Men inne i det förflutna, det som fanns före, ja inne i trädgården finns allting kvar som ett skimrande minne eller ett strålande nu.
Jag ska plocka ut ett litet fragment ur denna minnets trädgård. I början av kapitel 6 finner vi berättaren/huvudpersonen och Micòl, där de står vid muren till hennes familjs trädgård. Det är en ett slags nyckelscen. De är båda i nedre tonåren och året är 1929 (eller rättare sagt så är det en återblick från ett avstånd på över trettio år som ser in i det här ögonblicket 1929). De två ser på varandra – de tittar noga, de liksom inspekterar varandra. Himlen ovanför dem är så blå som en himmel kan bli och helt molnfri. Det är Micòl som börjar tala. Hon försöker få berättaren att klättra över muren, men han tvekar, känner rädsla.
”Allora vuoi, o non vuoi?”, incalzò Micòl.
”Ma… non so…”, cominciai a dire, acennando al muro. ”Mi sembra molto alto”.
”Perché non hai visto bene”, ribatté impaziente. ”Guarda là…, e là…, e là” e puntava il dito per farmi osservare. ”C’è una quantità di tacche, e perfino un chiodo, quassù in cima. L’ho piantato io”.
”Sì, gli appigli ci sarebbero, per esserci”, mormorai incerto, ”ma…”
Kanske är det här huset, där Micòl en gång bodde…
Jag minns inte hur den här scenen slutar, men egentligen vet jag ändå, för allt här handlar om det som aldrig blev av…
PS Här finns en av mina vandringar genom Ferrara, den i Bassanis fotspår.