Vad jag läser nu

27/2 -2009

Jag brukar i och för sig nästan alltid läsa tre-fyra böcker samtidigt, men just nu har denna parallelläsning blivit ännu mångspårigare. Detta har ingenting med snabbhet att göra, utan snarare med att jag har svårt att lämna åtminstone vissa böcker bakom mig. Så här ser mitt svar på frågan ”Vad läser du just nu?” ut:

Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag” har läst sedan strax efter jul någon gång och långsamheten accelererar mer och mer, så snart kanske jag rör mig bakåt i den. Den här meningen läste jag igår kväll:

Murar har fallit och gränser har flyttats, men det andliga proletariet blir allt större.

”Djurvänskaper” av Evelyn Sokolowski följer mig också sedan mer än en månad. Jag läser i den för min hund Londi, för hon ser inte bokstäver så bra:

Den genuina, kulturellt oanfrätta medkänslan är inte selektiv och gör inte halt vid gränsen mellan folkslag eller mellan människor och djur.

Inte här heller.

”Arnes kiosk” fick jag mig tryckt i handen av författaren, Karin Stensdotter, för någon vecka sedan och jag har den här i min ”läsbinge” nu. Efter läsningen av ”Den gordiska soffan” visste jag att jag ville läsa den här också. Jag hade hört att de skulle vara så ”väldigt olika” de här båda romanerna, men märkligt nog känner jag igen stämningen och en viss sorts stockholmsluft i den ena från den andra.

Else Lasker-Schüler läser jag ju egentligen alltid, men mest har jag genom åren vistats i dikterna. Sedan jag i januari fick mig boken ”Konzert” tillsänd, en bok som innehåller både själva essäsamlingen ”Konzert”, den lyriska reseskildringen ”Das Hebräerland” och pjäserna ”Die Wupper” och ”Arthur Aronymus und seine Väter” läser jag hennes prosa. Jag läser fram och tillbaka – det är som att resa hit och dit – i ”Das Hebräerland” nu. Så skriver ELS om Gud på ett ställe där:

Det liebe Gott ist ja selbst ein Kind, immer wieder aufwachsend mit jedem kleinen Menschen, der groß wird.

(Gud är ju själv ett barn, som om och om med varje liten människa växer upp och blir stor.)

I förrgår kom Thomas Nydahls nya bok ”Alla de andra som också skrev”. Till den boken har jag bara gläntat på dörren – egentligen hade jag tänkt vänta lite, men nyfikenheten brottade ner min avsikt – och sett Thomas på ett café i Berlin inbegripen i ett mycket verkligt fiktivt samtal med Witold Gombrowicz. Jag läste nyss en rad – ett citat av Witold Gombrowicz – som fick mig att undra/protestera (samtidigt har denna lockelse till protest något dynamiskt i sig):

Polacken är formad av nederlag, tysken av segrar.

Hm. Vi får se vad det blir…

Rilke, Rainer Maria, är en poet jag egentligen inte riktigt klara av att läsa. Han bygger upp och river ner världar och jag tappar andan, där jag sitter och tittar på.

Ach, in meinem wilden Herzen nächtigt
obdachlos die Unvergänglichkeit.

Nej, jag översätter den inte. Det blir inte bra. Här är hela Wunderliches Wort.

Om första kapitlet i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften” har jag ordat här nyss. Enckells bok kommer att dyka upp här gång på gång kapitel för kapitel ett tag framöver. Den utgör ett tydligt liksom fetstilt stråk i min läsning just nu.

Innanför allt läser jag om ”Il giardino dei Finzi-Contini” – per l’ennesima volta – ett kapitel per kväll. Just nu är jag i andra delens tredje kapitel. I Ferrara har raslagarna just börjat göra sig bemärkta, först på ett smygande sätt. Ungdomar av judisk härkomst har uteslutits ur stadens tennisklubb och spelar nu tennis i den välsituerade familjen Finzi-Continis trädgård. Det är höst, men ännu är luften ljum och kylan anas bara i kvällningen:

Fummo davvero molto fortunati, con la stagione. Per dieci o dodici giorni il tempo si mantenne perfetto, fermo in quella specie di magica sospensione, di immobilità dolcemente vitrea e luminosa che è particolare di certi nostri autunni.

Postad i kategorier: Litteratur | 17 kommentarer »

und Anfang steht an allen Bruchstelln unseres Mißlingens

26/2 -2009

Die Welt steht auf mit Euch

Jetzt wäre es Zeit, daß die Götter träten aus
bewohnten Dingen . . .
Und daß sie jede Wand in meinem Haus
umschlügen. Neue Seite. Nur der Wind,
den solches Blatt im Wenden würfe, reichte hin,
die Luft, wie eine Scholle, umzuschaufeln:
ein neues Atemfeld. Oh Götter, Götter!
Ihr Oftgekommenen, Schläfer in den Dingen,
die heiter aufstehen, die sich an den Brunnen,
die wir vermuten, Hals und Antlitz waschen
und die ihr Ausgeruhtsein leicht hinzutun
zu dem, was voll scheint, unserm vollen Leben.
Noch einmal sei es euer Morgen, Götter.
Wir wiederholen. Ihr allein seid Ursprung.
Die Welt steht auf mit euch, und Anfang glänzt
an allen Bruchstellen unseres Mißlingens . . .

Rainer Maria Rilke

°°°°°°°

Postad i kategorier: Litteratur | 2 kommentarer »

Mikael Enckell om George Eliot och det judiska

23/2 -2009

Den första essän i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften” handlar om Georg Eliot, hennes sista roman ”Daniel Deronda” och hennes förhållande till det judiska. Essän heter ”George Eliot och filosemitismens gåta eller Om kärleken till förebilderna”. Jag kommer nu att gå in och ut i den en stund och vända och vrida på det jag hittar. Den som har tid och lust kan ju följa med och fundera med mig.

Redan som ung öppnar George Eliot ett fönster mot judendomen, judendomen inte så mycket som religion som som tankesystem. Enckell skriver:

Toleransen – den riktiga – innebär inte bara att vi tål avvikelser från våra egna trosuppfattningar, utan att vi känner igen det avgörande som förenar.

Här får toleransbegreppet plötsligt vingar som bär.

Enckell definierar Eliots religösa position som ”religiös ateism”. Jag funderar över vad det begreppet kan innefatta eller innebära. Är det en allvarligt sinnad och prövande hållning till de yttersta tingen? På vilket sätt skiljer sig ”religiös ateism” från annan ateism? Jag trevar.

I romanen ”Daniel Deronda” blir i den senare hälften ett judiskt tema synligt, skriver Enckell. Daniel blir vän med den unge dödssjuke juden Mordecai, som presenterar ett sionistiskt program för sitt folks räddning och Mordecai ger Daniel i uppgift att ta vid där han själv av nödtvång kommer att släppa. Enckell ställer sig här en fråga beträffande de val Eliot gör:

Varifrån kommer detta kraftiga filosemitiska och sionistiska stråk i en brittisk roman, skriven av en etniskt sett helt ojudisk författare i ett särskilt under denna tid antisemitiskt Europa, tyngt av diskriminering, ritualmordrättegångar och pogromer?

Enckell funderar och ger sig själv en rad delsvar: Eliot hade redan i ungdomen intresserat sig för judisk lärdom, livskamraten George Henry Lewes’ filosemitism påverkade henne ytterligare och vänskapen med Emmanuel Deutsch hade stor betydelse för hennes tankeinriktning och det antas att Deutsch var en förebild för Mordecaigestalten i ”Daniel Deronda”. Men Enckell ser sina svar som otillräckliga. Han funderar vidare över filosemitismens väsen som sådant:

Filosemitismen, George Eliots liksom vår egen, är nämligen lika litet som antisemitismen en sval, sakligt motiverad attityd till judendomen och det judiska. Den är ett mer eller mindre, oftast mer, lidelsefullt svar på uppfordrande rop ur vår utvecklingshistoria, med början i bibliska berättelser och etiska förväntningar i barndomen.

Det som slår mig när jag läser detta är hur sant det faktiskt är att det i den här världen finns mycket lite likgiltighet i förhållande till det judiska. Inställningarna slår uppseendeväckande ofta långt ut åt sidorna. Varför är det så? Kommer jag att få början till ett svar här?

Enckell talar om avunden som riktas mot ”det utvalda folket” och finner också stråk av sådant hos Eliot under tidigare år. Han talar om ”den sårade självkänslans röst från den ickejudiska europén” och fortsätter: ”Man kan förstå, att alla de som i jämlikhetens namn avskyr vad de uppfattar som elitism känner indignation och vrede.” Enckell menar emellertid att Eliot med sin tankes kraft tar sig förbi dessa faror eller frestelser:

Utan att överge sin med svårigheter uppnådda kyrkokritiska och medvetna, av partnern Lewes och Spinoza influerade, närmast agnostiska världsbild lade hon sig i sin sista roman strax intill judendomen och levde sig in i den. Hennes åskådning har, knappast helt missvisande, betecknats som ett utflöde av en religiös hållning utan gudstro, en religion där etiken återstår efter det att gudstron upphört.

Jag tar några steg tillbaka och försöker överblicka tankebygget framför mig. Har judendomen närmare till en hög etik än andra religioner? Jag undrar. Jag funderar över det här med missionerande respektive icke-missionerande religioner. Kristendomen och islam är väl de tydligaste exemplen på den missionerande typen. Varför missionerar man? En grundtanke måste väl vara att man vill visa alla människor på den väg man tror är den rätta. Å andra sidan har missionen medfört oändligt mycket tvång, elände och förtryck. Judendomen missionerar inte. Varför är det så? Har detta med idén om ”det utvalda folket” att göra? Hur är det med buddhismen när det gäller detta? Hinduismen? Till sist: Är judendomen den minst religiösa religionen? Enckell ger sitt svar på frågan:

Vad som avses med ”grannskapet till ateismen” är här närmast att den judiska gudsuppfattningen är så omfattande och vidsträckt att Gud, ”Den Ändlöse”, ”utan Slut”, närmar honom till ateismens icke-existenta Gud i högre grad än vad som sker inom dotterreligionernas mer entydiga motsvarigheter.

Jag frågar vidare: Finns det något etiskt eller på annat sätt särskilt värdefullt i detta? Och igen: Hur är det med buddhismen om man jämför? Eller är det bara Västerlandet och dess närmaste sydöstsida man intresserar sig för när man för de här resonemangen?

En tidigare del av texten kallar mig några sidor bakåt: Enckell talar om den brittiska antisemitismen under det slutande 1800-talet. Han konstaterar att den var mindre rabiat än den Central- och Östeuropeiska, men att den ändå genomsyrade samhället i stort. Han funderar sedan över varför de antisemitiska incidenterna ändå är påfallande få i romanen ”Daniel Deronda” och kommer egentligen inte till några svar. Eller gör han det?

Mot slutet av essäns andra och längsta avsnitt talar Enckell om den judiska troheten mot saknaden, hemlösheten och hemlängtan. Han finner också hos Eliot något av detta och han säger att hon levde sig in i den judiska hemlängtan och att hon såg denna längtan/saknad som ett föreningsband mellan henne själv och det judiska. Och så kommer Enckell tillbaka till temat gåtorna som han vidrör redan i förordet till boken:

Eliot förtydligar en av tillvarons gåtor genom att gestalta uttryck för kärlek. Det föreligger en klyfta mellan jag tänker som jag å ena sidan och jag tänker som du i kärlekens ögonblick å den andra. Skillnaden består, men förmågan att gå över den, fram och tillbaka, är en av den kärleksfulla relationens tillgångar.

Den andra eller undre delen av den tvåspåriga rubriken till essän lyder ”Om kärleken till förebilderna” och Enckell talar om Eliots djupa förebildskärlek och hennes insikt om denna kärleks stora värde. Han låter några ord från en av romanens huvudpersoner bli till en bild för denna:

När Gwendolen i sitt avskedsbrev till Deronda skriver: ”det skall komma att stå bättre till med mig, därför att jag lärt känna er”, formulerar hon den förebildskärlekens gåta som Eliot beskriver i romanen.

Romanens slut är öppet – två av huvudpersonerna reser till ”Löftets land”. Enckell beskriver det också som en ny början och han fortsätter sin tankegång med att säga att varje roman skulle kunna vara just en – förväntansfull – ny början. Möjligen lite ostyrigt far min tanke iväg till slutet av Cees Nootebooms roman ”Het volgende verhaal” (Följande historia). Jag har den här på tyska och den slutar med att skicka tillbaka (eller fram) läsaren till romanens början:

Keiner der anderen wird meine Geschichte hören, keiner von ihnen wird sehen, daß die Frau, die da sitzt und auf mich wartet, das Gesicht meiner allerliebsten Kriton hat, des Mädchens, das meine Schülerin war, so jung, daß man mit ihr über die Unsterblichkeit sprechen konnte. Und dann erzählte ich ihr DIE FOLGENDE GESCHICHTE

(Och då berättade jag för henne FÖLJANDE HISTORIA)

Men nu tillbaka till Enckell som i slutet av essän citerar några av Leon Wurmsers ord som i förlängningen rör Eliots roman:

Gemensamma för såväl psykoanalysen som för det talmudiska tänkandet och dess läror är det systematiska frågandet, ja, det ständiga ifrågasättandet och därmed det principiellt upproriska trotset mot varje egenrättfärdig auktoritet, den av Freud värdesatta oppositionsbenägenheten.

Jag känner mig lite ovillig inför att dras in i psykoanalysen (tanken går till Svevos ”La coscienza di Zeno”), men jag förstår att jag kommer att möta den också i de följande essäerna i den här boken. Enckell är ju just psykoanalytiker. Trots detta mitt ”motstånd” är jag i hög grad nyfiken på vad som kommer härnäst.

…

PS Sedan igår kväll finns en ny intervju i Salongens översättarserie, nämligen den med Katarina Warfvinge, som översätter från estniskan.

Postad i kategorier: Litteratur | 34 kommentarer »