Vi går i skogskanten och tittar ut över åkrarna, Londi och jag. Just nu är vi i den här stumma januarivåren som föregår vintern, för snart blir det vinter, med eller utan snö.
Alldeles nyss har de varit här och avverkat igen, inte så grovt och hänsynslöst destruktivt som i höstas, men jag kan ändå inte låta bli att känna vemod inför anblicken av varje nyfällt träd. Det här var en stor präktig gran. Jag tittar på årsringarna och låter pekfingret glida över dem och de ojämna sågspåren. Barren ser fortfarande alldeles friska och levande ut:
Jag tittar på andra träd som är borta och märker att man inte kan titta på det som är borta, att minnet inte kan återskapa mer än på ett vagt sätt. Var det här aspar? Eller vilka träd är det som har den här gula färgen i sitt inre? De stod alldeles i kanten av åkern, för nära kanske.
De liggande träden, det kringspridda riset och de tomma stubbögonen fyller mig med sorg. Som väl är finns Londi vid min sida och hon sörjer nog inte utan gläder sig i stället över avbrutna grenar.
