Igår kväll började jag läsa Nina Cassians dikter igen i det tunna bandet ”Mirakelkvinnan”. En gång läste jag dikten ”Bröllop” här; den är vacker och vild och slutar så här:
Som en målning av Chagall flög de över staden.
De återvände aldrig.
Igår kväll läste jag mig flera varv genom boken och sedan stannade jag på ett ställe och tänkte ”här” och sedan på ett annat och tänkte ”den vill jag visa”. Nu sitter jag här i det grå morgonljuset och väljer att läsa en annan:
Jag ville stanna kvar i september
Jag ville stanna kvar i september
på den öde, bleka stranden,
ville proppa mig full med askan
från trolösa tranor,
låta den stilla, tunga vinden
somna i mitt långa hår
som vatten i en trål;
en natt ville jag tända
en cigarett vitare än månen,
runtomkring mig – bara havet
med sin dolda, högtidliga kraft;
jag ville stanna kvar i september,
bevittna tidens gång,
hålla ena handen i träden, den andra
i den grå sanden, tillsammans
med sommaren glida
in i hösten.
Men ödet har väl dömt mig
till mer dramatiska sortier:
att ryckas loss ur ett landskap
med oförberedd själ,
lämna kärleken
medan jag ännu är kär.
…
Översättningen är gjord av Dan Shafran.