Jag bläddrar ett varv till genom gårdagens SvD för att se om jag mindes rätt. Jodå.
Där står Obama med korgbollen i nävarna igen. ”Hur ser Obamas laguppställning ut”, undrar journalisten.
Är världen en spelplan med olika lag – eller dream teams, bevars – uppställda här och där? Vem vinner när alla förlorar? Nej, det är förstås fel fråga.
Samtidigt – några sidor framåt i samma tidning – är världens spelutvecklare bekymrade över att ”vuxnare spel har svårt att slå igenom”:
Och apropå detta med vuxenhet: ”det kommande Battlefield heroes har fått ett mer lekfullt utseende”. Så här?
Nya kläder i spelet?
Också jag reagerade på alla reportrar som sa just orden ”laguppställning” och ”drean team” i går i samband med ceremonin. Det har varit likadant genom hela den senaste tidens utnämningar. Kanske är allt bara ett spel…
I en cup får alla spela och lag slås ut allteftersom, för att ett lag slutligen ska stå där som segrare. Året därpå börjar man om och en annan segrare utses. Hur fungerar spelet i den internationella politiken? Vinna eller försvinna? Obama har fyra år på sig, att övertyga USA om att han ska vinna en gång till.
Vi närmar oss visst ett slags sammanblandning av politik, krig och dataspel. Alla blir till ett slags pjäser (som man kan plocka av banan om man har lust, tänker man sig väl). ”Vuxnare spel” med heroes med ett lekfullt utseende väller ut över oss. Världen är en ”basketkorg”.
… och man tänker väl på Charlie Chaplin i ”Diktatorn”, när han drömskt åmar sig med bollen, jordgloben.
Tänk – världen som både korg och boll…
Då får man ju verkligen hoppas ”att spelarna ska betala för nya kläder i spelet”.
En amerikansk Basketball är en svensk Basketboll. En svensk korgboll är snarare lik en dansk handboll.
Förr sa man att idrotten skapade pseudohändelser, pseudoliv och pseudotänkande och kanske är det dit politiken är på väg.
Det politiska fältet pseudoficeras.