Nyligen läste jag ett tunt tvåspråkigt diktband med namnet ”Diciotto liriche – Arton dikter”. Originaltexterna är skrivna av Percival – en ny bekantskap för mig – och de italienska översättningarna är gjorda av Giacomo Oreglia, som bland annat är känd för sina översättningar av svensk lyrik.
På tre ställen i boken finns detta portvalv, en gång i skarpt svartvitt och två gånger i nedtonat gråskimmer:
lätt beskuren och gröntonad bild
Grundtemat i dikterna – de flesta av dem i alla fall – är människan och tiden. Kanske finns här också ett stänk av evighet.
Jag läser en på prov:
I solens trapets
Se de träd som stilla
talar i vinden
då dag blir ljus –
och natt finner morgon
Livets sol leker i vattnet
Vakna till klara ljud
Allt glimtar förbi – en lek
i solens trapets
…
Nel trapezio del sole
Vedi gli alberi che silenti
parlano nel vento
quando giorno si fa luce –
e notte trova mattino
Il sole della vita gioca nell’acqua
Svegliati a chiari suoni
Tutto luccica e passa – un gioco
nel trapezio del sole