Ibland ligger jag på ryggraden och låter tankarna åka in i och ut ur huvudet som fiskar. Jag har länge tänkt på ljudet ”f”, som i vissa kombinationer – ”fj” och ”fn” – verkar ha en i själva ljudet boende betydelse. Ord som börjar med ”fj” har ofta, mycket ofta något småttigt och lite fånigt över sig, tänk till exempel på ”fjäska”, ”fjärt”, ”fjant”, ”fjutt”, ”fjompig”, ”fjollig”, ”fjun” eller tja, ”fjun” hör kanske bara dit till hälften, för ett fjun är väl egentligen bara litet men inte fånigt. Sedan finns det ju förstås helt andra ord på ”fj” som välter hela tankegången över ända: ”fjäll”, ”fjäril” och ”fjärran”. Är ”fn”-orden enhetligare då? Och vad utmärker dem? Också något litet och obetydligt, något allvarslöst, fast kanske inte så fånigt eller löjligt som ”fj”-orden. Vi prövar: ”Fnissa”, ”fnittra”, ”fnasig”, ”fnatt”, ”fnoskig”, ”fnask”, ”fnurra”. Det verkar, om man letar runt lite grundligare inte finnas några stora och allvarliga ord som börjar på ”fn”, för ”fnöske” är väl varken särskilt stort eller särskilt allvarligt, fast kanske är det neutralt och liksom torrt. Och ”fnysa” är väl också något ganska litet.
Om vi skulle vilja skapa nya ord för ”lycka”, ”evighet” eller ”avgrund” skulle vi nog inte låta de orden börja på ”fn”. Fnal? Fnärom? Fnosdjup?