Jag försöker föreställa mig hur Else Lasker-Schüler skulle ha reagerat om hon levt idag: Hur hade hon ställt sig till det som händer i Gaza i dessa dagar?
En grundtanke hon förde med sig genom hela sitt svåra och hårda liv var försoningstanken. Hon strävade efter försoning mellan kristna och judar och mellan judar och araber. Det finns spår av denna strävan i nästan alla hennes texter antingen det är fråga om diktsamlingar, essäer, romaner eller dramer. Men det är inte bara i hennes diktning som detta kommer fram: Gång på gång försökte hon nå konkreta resultat genom insamlingar, framträdanden, brev till politiker (till exempel till Mussolini) och appeller.
De yttre stationerna i hennes liv var Elberfeld (vid Wuppertal) 1869-1903, Berlin 1903-1933, Zürich/Ascona 1933-1939 och Jerusalem 1939-1945. Från 1933 levde hon i exil. Hennes språk var tyska och hon älskade det språket, men under de sista åren i Palestina blev detta ett omöjligt språk.
I Sigrid Bauschingers biografi vill jag nu ur det sista kapitlet, ”Exil – 1939-1945”, läsa en sida som handlar om den judisk-arabiska frågan:
Else Lasker-Schülers Pläne zur Lösung der jüdisch-arabischen Frage waren äußerst pragmatisch. Man mußte bei den Kindern beginnen, und so schlug sie Schocken vor, mit ihr ”einen kleinen Jahrmarkt mit Karrossell” und vier bis fünf Buden zu eröffnen. ”Gott könnte kommen und sich mit den kleinen und großen Kindern freuen. So versöhnen wir zunächst das Volk Judas und des Arabers.” Sie hatte bereits einen geeigneten Platz in Rehavia im Auge und sich nach Holz und der Konstruktion zusammenklappbarer Buden erkundigt. ”Ich leite zuerst Karrossell mit hebräischen und arabischen kindlichen Volksliedern.” Kindliche Volkslieder sollten es sein, keine nationalistischen Gesänge.
Else Lasker-Schülers planer för en lösning av den judisk-arabiska frågan var ytterst pragmatiska. Man måste börja med barnen och så föreslog hon Schocken att han tillsammans med henne skulle öppna "ett litet nöjesfält med karusell” och fyra till fem marknadsstånd. ”Gud skulle kunna komma och glädja sig med små och stora barn. Så försonar vi de judiska och arabiska folken.” Hon hade redan en passande plats i Rehavia i åtanke och hon hade hört sig för om trä för byggande av hoppfällbara stånd. ”Jag leder först karusellen med hebreiska och arabiska folkvisor för barn.” Folkvisor för barn, inga nationalistiska sånger.
Else Lasker-Schüler i Jerusalem 1941
Jag tror att det skulle funka. Det kan låta som ett förslag från en närmast menlös tant, men jag tror på det.
Man upprättar en zon där våld inte får förekomma, man ställer dit en fin karusell. Man låter barnen komma med sina föräldrar eller far- eller morföräldrar. Sen får barnen åka gratis säg två tre gånger. Föräldrarna står och ser på och har tråkigt. Bredvid skulle man kunna ha en liten lekplats, där börjar barnen leka – det gör de alltid förr eller senare. Föräldrarna har fortfarande tråkigt, MEN NÄR DE SER ATT BARNEN HAR ROLIGT BLIR DE GLADA, och då börjar de prata med grannen, de andra barnens föräldrar. Barnen kommer börja vilja gå hem till varann och leka. Föräldrarna måste göra vissa ansträngningar och på den vägen blir det. När väl den här zonen funkar blir andra intresserade och fler och fler zoner kommer till stånd. Alla med fina karuseller, ofta i två våningar…
Jo, det är en vacker tanke… Kanske har jag blivit härdad eller rent av cynisk med åren och jag fruktar att de vuxna inte ska förstå poängen. När hon skrev detta var heller inte Israel en egen stat.
Men – jo, man måste börja med barnen. Andra varaktiga lösningar finns inte. Med detta är inte sagt att medling är förgäves eller att ett eldupphör i Gaza inte borde beordras fram. Men svaret ligger hos barnen – framtiden och hoppet har alltid legat hos barnen. Kanske borde FN införskaffa några karuseller…
Så menlös var hon kanske inte, men så gränslöst djärv att hon ibland kom att framstå som galen. Hon besökte till exempel antisemitiska möten på 30-talet i Tyskland och presenterade sig som jude där. Här är ett litet utdrag ur Sigrid Bauschingers biografi om henne:
*”I det ännu republikanska Tyskland”, berättar Erwin Loewenson, ”överraskade hon ledande antisemiter med sitt besök som hon inledde med presentationen: ’Else Lasker-Schüler – Jude!! – Jag kommer bara så att vi en gång talar tyska…” varvid man leende bad henne komma närmare.*
Och detta att Israel inte fanns som stat då hon levde där, säger inte att hon inte skulle ha tänkt likadant nu, när det är en stat. Klyftorna är kanske ännu större, men vägen för att överbrygga dem är kan nog ändå vara densamma.
Ja, att börja med barnen… Vuxna är så fördomsfulla.
Jag känner till ett projekt som går ungefär åt det hållet, inte direkt med barn, men med ungdomar – och jag fick uppleva dem! [Här](http://mondschnee.blogspot.com/2007/08/west-eastern-divan-orchestra.html) har jag skrivit lite om detta. I morgon kommer de att spela i Berlin, två gånger samma afton, eftersom första konserten var redan utsåld efter några timmar.
Såklart att ELS inte var menlös, men jag kan liksom höra mig själv säga i ett rum med skäggiga bistra beväpnade herrar: Ja, hrm, jag har ett litet förslag att komma med. (Och så reser jag mig upp och låter typ som en kd-tant, talande om karusellerna.) I bästa fall kliar de sig i skägget, inbillar jag mig. Jo, de tar mig nog för galen.
Men, som sagt, idén är bra.
Ser man på…
Saker händer i sakta mak.