I Norge skrivs det rygg-grad eller som två ord: rygg grad.

Här är ett ur DN 1997
» … man kan faktiskt vilja ha kul utan sprit. Det är dessutom fullt tänkbart, vilket inte alla tycks tro. Dags att tänka om, alltså! Därmed inte sagt att ett ”lättvin” är lika gott som äkta vara. Det är heller inte möjligt. Alkoholen är nämligen vinets ryggrad, som bär upp en rad smakkomponenter och inte minst fylligheten. Ta bort den, så faller också mycket av den övriga vinkänslan bort. Vin utan alkohol är i princip druvsaft utan socker. «

Och detta som jag tog exemplet från är ur SVD 1996:
»Deras fruktigt saftiga Heroldrebe1992 har legat nio månader på fat för att ge ryggrad åt vinet som tappas på trendriktigt höga, smala buteljer.«

Början på en ryggrad stod i GP 2004:
»Hon som sårat sin kompis och skrivit ett förlåtelsekort verkade snarare lättad och återgav med stolthet i rösten Den gyllne regeln. Hon hade hittat en byggsten till sin livshållning, början till en ryggrad.«

Här följer så ett avsnitt ur Fredrika Bremers »Livet i gamla världen«. Fredrika delar din erfarenhet av att ryggraden fick en rejäl törn, men här genom vurpa med dåtidens (1859) färdmedel.

»Förliden tisdag, (den 4 Maj) på morgonstunden satt jag till häst för att i sällskap med konsul Finns unga systerdotter och systerson rida ut till Artas dal. Icke långt ifrån det grekiska klostret »Amar Elias« gjorde vi en kort halt. Då vi åter skulle fortsätta vägen behagade miss H…s häst, trots den unga, skickliga ryttarinnans bemödanden, i stället för att gå framåt, stryka tillbaka. Så strök han in på min ultra-flegmatiska rossinant och sparkade den. Denne blev därvid vild, kastade sig om och sparkade igen. I denna hastiga volt kastades jag till jorden emellan de två sparkande djuren. Jag såg deras fötter korsa sig över mitt huvud, kröp dock undan dem, reste mig upp, fann min parasoll sönderslagen, min klädning genomtrampad av hästfötterna, men mig själv – icke rörd. Endast en stöt, som jag av fallet fått på ryggraden, hindrade mig att gå med full ledighet. I den grekiska patern Benjamins trädgård drack jag vatten, fick en bukett sköna rosor och satte mig åter till häst sedan den hederliga M:r Blum, konsul Finns förtroendesman och vår ledsagare, satt sig på den vanartiga klipparen och förde den på gott avstånd från vårt lilla tåg. Miss H. red nu på hans stora, säkra häst. Så kommo vi lyckligt fram till Artas dal vid Betlehem.«

Jag stannar särskilt vid ”ge ryggrad åt vinet” och ”början till en ryggrad” – undrar vad det kan vara, början till en ryggrad. Sedan är ju Strindbergcitaten magnifika och omskakande.

En ryggrad kan vara väldigt olika saker. Enligt Språkbankens presskonkordanser så förekommer ryggrad i ökande grad i presstexter från 1965 och framåt. Framför allt under 2000-talets första fyra år ser användning ut att ha tredubblats. Senare press finns inte inlagd, men jag gissar att det ökat än mer.

En ryggrad kanförekomma i många olika sammanhang, de flesta dock utanför kroppen.

Exempel:
ekonomisk ryggrad
fastare ryggrad
regimens ryggrad
viktig ryggrad
lagets ryggrad
bibliotekets ryggrad
intellektuell ryggrad
stark ryggrad
Västsveriges ryggrad
En ryggrad i arrangemanget
något av en ryggrad i det svenska hushållet
brist på ryggrad (i ett symfoniskt sammanhang)
ovanligt mycket ryggrad
ge ryggrad åt vinet
helt sakna värdemässig ryggrad
Svenska kyrkans ryggrad
En professionell ryggrad
Ryggrad, det har man nytta av i politiken
Stabil ryggrad
Nätets ryggrad
adminstrativ ryggrad
moralisk ryggrad
välbyggd ryggrad
Dagermanforskningens ryggrad
emotionell ryggrad
början till en ryggrad

Och i romaner där isas det eller känns mest utmed ryggraden, men några avvikelser finns:
»Jasa, du har en smula ryggrad ändå?« skrev Hj Bergman 1899 i En döds memoarer.
»Ingen flicka räknade kotorna i hans ryggrad under skjortan när det blev lördagskväll vilket skulle ha varit skönt.« Kerstin Ekman ur Springkällan, 1979.
»Nog var han ännu litegrand hennes ryggrad och fäste.« Björn-Erik Höijer
»mellanmänskliga gemenskapens ryggrad« Anna Westberg

Strindberg skriver i
En blå bok:

Sidan 134
»Straxt därpå fick jag liksom en maning, att jag skulle återknyta med en bokbindare, vilken jag avskedat för slarv. Han kom, blev lycklig att få arbete, var tacksam, förklarade att jag nu uppträtt för att rädda honom. Som jag förstod hans betryck, med familj bakom sig, tog jag upp att ge honom femti kronor i förskott, men som jag icke hade växlat, gav jag ett hundra i stället, dock mot min vilja. Jag såg hur hans ryggrad rätades, och hans förtröstan till livet återvaknade. Han gick – och kom icke igen.«

Sidan 1244
»Kraniet med ryggraden liknar ett väsen för sig. Nerifrån Sacrum, som icke bär sitt namn förgäves, uppåt, liknar garnityret en drake. Det är egenviljans, den raka ryggens högfärd, den upproriska tankens hus och hem; däruppe under valvet äro världsportarne öppna, ögonhålorna, öronhålorna, näsans och munnens. Genom dem underhålles förbindelsen med jord och underjord; med hjärnans tarmlika gröt fattar människan det sinnliga, allt som kan ses, höras, luktas, smakas. Först med hjärtat kan hon känna himlen och erfara det gudomligas sanningar.
Öppnar man hjärnskål och ryggrad, så ser man: lilla hjärnans grodd med första örtbladen (Arbor vitae), vuxet med stora hjärnans två kotyledoner. Roten går ner i ryggraden, och sänder sugrötter ner i mullpåsen, ner i gödseln. Men pålroten går ända ner till livets urbrunn; och livets safter äro av samma brygd som ryggmärgen och hjärnan, det kan inte hjälpas, även om de nyare icke bekräftat det.«

Strinberg i Fadren:
»Det är viljan, ser ni, min fru, som är själens ryggrad; blir den sårad, så faller själen sönder.«

Detta fann jag på ryggrad.

Stig Dagerman:
»Danskarnas fogde med ryggraden knäckt behändigt ur landet blev vroken.
Sverige blev fritt genom Engelbrekt som det står i historieboken.«

Arthur Lundquist:
»Jag flyger över Anderna, världens snöiga ryggrad, där solen borrar sin brunn«

Gösta Friberg, har i sin diktsamling »Vårvinterdagar« en dikt med titeln »Nattens ryggrad«

Rafael Alberti i dikten Nocturne:
När då mycket måste genomlidas utan sömn och man hör blott vreden kretsa i blodet, hatet häftigt darra i märg och ben och hämndlusten oavbrutet brinna längs med ryggraden, då tjänar inte längre orden något till: är bara ord. Kulor. Kulor.

Gunnar Ståhl i dikten »Du har värk« i diktsamlingen »Och sedan vi«:
Du har värk Dina diskar i ryggraden