Det är där Sverige skiljer sig från kontinenten (som precis efter kriget i och för sig lanserade idén om den hela berättelsens omöjlighet), på kontinenten fanns andra levande strömningar kvar, parallellt, därför att fler hade fått tillgång till bildning och fler hade det materiellt bättre – än i Sverige.

Den hela berättelsen bygger på på framtidstro och på en en tro på historien – att den har något att säga oss. Framtiden kunde även svenskarna tro på, men vad hade historien med saken att göra?

Modernismen slår sönder kronologin, modernismen gör sig av med den klassiska rumsuppfattningen, modernismen gör rent hus!

Det är nog sü att jag aldrig förstod Bodils resonemang om betzdelsen av bortfallet av religion osv. trots de fina förklaringarna. Jag menar att det förhüllandet inte püverkar möjligheten att skapa eller ta del av konst -litteratur- som är skapad för ”evigheten”, kanske enligt klassiskt mönster. Kanske snarare tvärtom.

(Ursäkta -bland annat- att jag glömt att koppla om tangentbordet.)

Men ingenting säger väl att dessa tankegångar kommer vara för evigt dominerande?

Vad jag främst vill göra med den här texten är att ifrågasätta det giltiga i den här typen av deklarationer och möjligen beror det faktum att jag gör det just nu på att det är först nu som man både här och där börjar se det besynnerliga i den underkastelse dessa fått till följd. Det är förmodligen dags att inse att de här ”dogmerna” inte har någon giltighet som just allmängiltiga dogmer, utan att de bara är uttryck för åsikter. Konstens och litteraturens möjligheter är helt enkelt större än vad dessa ”dogmskapare” velat medge.

Frågan om varför de här ”dogmerna” för en tid fick så stort genomslag återstår att besvaras, men kanske har den något med flockmentalitet och kejsarens-nya-kläder-blindhet att göra.

Var tid har sin skräck och var tids skräck sätter sin prägel på hur vi upplever världen och sedan ett par decennier har det varit svårt att konkretisera vari skräcken består. Tror jag. Numer verkar människor bättre börja förstå hur våra senaste decennier egentligen påverkat oss. Mer har hänt sedan 1990 än på länge. Till slut kanske tiden hinner ikapp oss, och de som skapar ändrar sin bild av det de skapar. Hur starka och hur hjälplösa har inte vi människor känt oss det senaste decenniet? Vi kan saker men vi kan inte påverka ett dyft… Jag tror att det handlar om mer än religion, dödsskräck eller hinsidestro. I en tid av allmän oro behöver vi de trygga berättelserna, men det har inte fungerat på länge. Dels för att de blivit vanställda av opportunistiska kritiker, dels för att annat ställt sig i vägen. Vem läser längre? Vem förmår bryta oron med en bok?

Och ändå är det som Bodil antyder, just det som håller på att hända, en djup kraft håller sakta på att växa fram och en brytningstid kan skönjas. DEt handlar nog om mer än litteratur, men så är jag heller ingen troende, jag tror vi rör oss in i ett nytt tidevarv, men litteraturen slirar ju alltid lite på kopplingen. Andra frågor väcks, det gäller bara att vi hinner med att förstå varför vår värld sett så jävlig ut de senaste tjugo åren. Och så underbar…

Men det krävs mod att gå mot strömmen, och jag tror Adorno alltid kommer att ha rätt i sin essä ”Tal om lyrik och samhälle”, vi har den litteratur vi förtjänar (fast han sa aldrig så), men för att förstå litteraturen, måste vi också förstå vårt samhälle.

Nej Bengt, Hamlet dör aldrig, men vi behöver förstå varför han inte gör det.

Om ni förstår vad jag menar.

Och än en gång: Det här med religionens eventuella betydelse för detta med hela berättelser och klassisk harmoni i konstverk är bara en hypotes, som jag är mycket osäker på, men jag kastar fram den i brist på någon riktigt övertygande.