Det heter ofta att det i vår tid inte finns några hela berättelser kvar och att den klassiska harmonin numera är omöjlig i ett konstverk. Är det så? Om så – varför är det så? Eller kanske – varför var dessa två ting möjliga i någon annan tid?
Så länge människan varit människa har hon vetat att hon ska dö. Är inte både den hela berättelsen och den klassiska harmonin något som finns eller funnits just trots detta eller som ett sätt att assimilera detta faktum eller gnaga ner de skarpaste hörnen av det? Folkmord, tortyr, grymma orättvisor, plågsamma obotliga sjukdomar har funnits i alla tider, så i dessa ”bakgrundsfakta” finns inget principiellt nytt. Är det då möjligen undanträngandet av religionen eller av hinsideshoppet som gjort att många (?) har bestämt sig för att betrakta de här konstnärliga uttrycken som ”omöjliga”? Kanske, men räcker det som förklaring? Orsaken finns i alla fall inte i det att ”alla berättelser redan berättats”, för antingen är detta inte sant eller så hade detta redan skett under de tider då det gick att berätta hela historier. Och den klassiska harmonin var – och skulle vara om den eftersträvades även idag – ett djärvt och kanske ”huvudlöst” motstånd mot det kaos som alltid omgivit oss och som alltid funnits i oss.
Är det inte ett uttryck för en särdeles stor naivitet att tro att den här tiden, just denna som vi lever i, är en tid som är ”annorlunda”, då vissa saker som förr var möjliga blivit omöjliga? Det kan verka som om man är illusionsfri och upplyst om man tar till sig de här ”omöjligheterna” som dogmer. ”Vi har kommit så långt att vi inte har något kvar av de där barnsliga idealen.” Men insidan av den här speciella ”nutidstron” är inbillningen att den här tiden på ett avgörande sätt skulle skilja sig från alla andra. Och det är en alldeles speciellt naiv tro.