Rilke: Wunderliches Wort
31/1 -2009
Kanske har jag aldrig läst någon Rilke-dikt här under trädet. Vilken ska då bli den första? Jag väljer den här om tiden och den hemlösa oförgängligheten som tar sin tillflykt till det vilda hjärtat. Den första strofens början talar om det besynnerliga med uttrycket ”fördriva tiden”, då det svåra ju är att hålla den kvar. Nej, jag vågar mig inte på att översätta den. Kanske finns det redan en svensk översättning?
Wunderliches Wort
Wunderliches Wort: die Zeit vertreiben!
Sie zu halten, wäre das Problem.
Denn, wen ängstigts nicht: wo ist ein Bleiben,
wo ein endlich Sein in alledem? -
Sieh, der Tag verlangsamt sich, entgegen
jenem Raum, der ihn nach Abend nimmt:
Aufstehn wurde Stehn, und Stehn wird Legen,
und das willig Liegende verschwimmt -
Berge ruhn, von Sternen überprächtigt; –
aber auch in ihnen flimmert Zeit.
Ach, in meinem wilden Herzen nächtigt
obdachlos die Unvergänglichkeit.
Rainer Maria Rilke
Träden
30/1 -2009
Vi går i skogskanten och tittar ut över åkrarna, Londi och jag. Just nu är vi i den här stumma januarivåren som föregår vintern, för snart blir det vinter, med eller utan snö.
Alldeles nyss har de varit här och avverkat igen, inte så grovt och hänsynslöst destruktivt som i höstas, men jag kan ändå inte låta bli att känna vemod inför anblicken av varje nyfällt träd. Det här var en stor präktig gran. Jag tittar på årsringarna och låter pekfingret glida över dem och de ojämna sågspåren. Barren ser fortfarande alldeles friska och levande ut:
Jag tittar på andra träd som är borta och märker att man inte kan titta på det som är borta, att minnet inte kan återskapa mer än på ett vagt sätt. Var det här aspar? Eller vilka träd är det som har den här gula färgen i sitt inre? De stod alldeles i kanten av åkern, för nära kanske.
De liggande träden, det kringspridda riset och de tomma stubbögonen fyller mig med sorg. Som väl är finns Londi vid min sida och hon sörjer nog inte utan gläder sig i stället över avbrutna grenar.
Papegojans fråga
29/1 -2009
När vi tänker oss en papegoja, ser nog de flesta av oss en varelse med färgsprakande fjädrar framför sig och vi hör en irriterande distinkt röst mata ut en flod av obegripna härmord genom den böjda gula näbben. Nu vet jag att en papegoja kan vara något helt annat, för jag har stött på en grå en som förstår orden han uttalar.
Jag läser boken ”Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin” av Evelyn Sokolowski och jag befinner mig i ett stycke som handlar om att det finns ”anledning att i viss mån ifrågasätta de mentala hierarkier inom djurvärlden som länge betraktats som självklara”. Det är här jag hittar den grå jakon Alex:
[I sin bok ”Djurens språk” refererar professor Per Jensen en sådan studie.] Föremålet var papegojan Alex, av arten grå jako. Papegojor har ju i sådana studier den fördelen gentemot andra djur att de kan lära sig vårt artikulerade tal. Det sensationella är att Alex inte bara babblade utan också förstod det han pratade om. Då han en gång såg sig i spegeln frågade han forskarna ”Vilken färg?” – en fråga som forskarna tidigare ofta ställt till honom. Deras svar utökade hans repertoar med färgen ”grå”, som han sedan tillämpade helt korrekt i andra sammanhang.
Konfronterad med en hög av föremål som skilde sig i fråga om material, färg och geometrisk form kunde Alex ge rätt svar på frågor som ”Vilken form har det gröna papperet?”. Därmed visade han sig klara uppgifter som är i nivå med vad man väntar sig av barn på lågstadiet.
Kanske är det så här med mycket annat vi också tror oss veta…
Shein vi di levóne
27/1 -2009
För några år sedan köpte jag mig ett häfte med sånger på jiddisch, som jag bläddrar i ibland. Det här:
Jag väljer en liten vistext som en och annan av er kanske delvis förstår utan att läsa den svenska prosaöversättningen som följer under månen. Översättningen och transkriptionen till det latinska alfabetet är gjorda av Lennart Kerbel:
Shein vi di levóne
Shein vi di levóne,
líchtig vi di shtern,
fun himl a matóne
bístu mir tsúgeshikt.
Main glik hob ich gvúnen,
ven ich hob dich gefúnen.
Du shainst vi tóiznt zúnen,
hóstu main harts baglíkt.
Dáine tséndelech, vaise pérelech,
mit dáine sheine oign,
dáine chéndelech, dáine hérelech,
host mich tsúgetsoign.
Shein vi di levóne,
líchtig vi di shtern,
fun himl a matóne
bístu mir tsúgeshikt.
Chaim Tauber & Josef Rumshinski
Skön som månen
Skön som månen,
lysande som stjärnorna,
från himlen som gåva
skickades du till mig.
Min lycka vann jag
när jag fann dig.
Du lyser som tusen solar,
du har fyllt mitt hjärta med glädje.
Dina små tänder, vita små pärlor,
med dina vackra ögon,
dina smilgropar, dina lockar,
drog mig till dig.
Skön som månen,
lysande som stjärnorna,
från himlen som gåva
skickades du till mig.
Jag ville stanna kvar i september
26/1 -2009
Igår kväll började jag läsa Nina Cassians dikter igen i det tunna bandet ”Mirakelkvinnan”. En gång läste jag dikten ”Bröllop” här; den är vacker och vild och slutar så här:
Som en målning av Chagall flög de över staden.
De återvände aldrig.
Igår kväll läste jag mig flera varv genom boken och sedan stannade jag på ett ställe och tänkte ”här” och sedan på ett annat och tänkte ”den vill jag visa”. Nu sitter jag här i det grå morgonljuset och väljer att läsa en annan:
Jag ville stanna kvar i september
Jag ville stanna kvar i september
på den öde, bleka stranden,
ville proppa mig full med askan
från trolösa tranor,
låta den stilla, tunga vinden
somna i mitt långa hår
som vatten i en trål;
en natt ville jag tända
en cigarett vitare än månen,
runtomkring mig – bara havet
med sin dolda, högtidliga kraft;
jag ville stanna kvar i september,
bevittna tidens gång,
hålla ena handen i träden, den andra
i den grå sanden, tillsammans
med sommaren glida
in i hösten.
Men ödet har väl dömt mig
till mer dramatiska sortier:
att ryckas loss ur ett landskap
med oförberedd själ,
lämna kärleken
medan jag ännu är kär.
…
Översättningen är gjord av Dan Shafran.
Das Meer
25/1 -2009
Eftersom havet också för mig är mer än vågorna mot stranden, vill jag läsa början av Else Lasker-Schülers korta text ”Des Meer” ur essäsamingen ”Konzert”.
Auch das Meer war einmal vom Körper umfangen gewesen, bevor es losbrauste. Das Meer ist die weite strömende, der Welt ”gebliebenen” Seele. Das Meer ist von dieser Welt. Aber der Geist Gottes schwebt über seine Wasser. Wir tauchen in das heilige Element und erlösen uns von aller Erdenschwere. Schiffe gleiten über dem Ozean von Erdteil zu Erdteil. Man möchte immer das seligbrausende Gewässer anbetend umarmen. Eine Erlösung sondergleichen, sich der Welle hinzugeben; Hochzeit feiert das Geschöpf mit dem Meer. Bewundernd blicke ich über die feierlich perlengeschmückte, rauschende Tafel. – Nun ist es Nacht, das ewige Wasser aber leuchtet silbern wie mein befreites Herz. Wie breite ich die Flügel aus und weiß nichts mehr als: Schweben – Vogelsein!
…
Också havet hade en gång varit inneslutet i en kropp, innan det brusade iväg. Havet är en vidsträckt strömmande själ, världens ”kvarblivna” själ. Havet är av denna världen. Men Guds ande svävar över dess vattenmassor. Vi dyker ner i det heliga elementet och befriar oss från all jordisk tyngd. Fartyg glider över oceanen från världsdel till världsdel. Man vill alltid i tillbedjan omfamna det saligt brusande vattnet. En oförliknelig befrielse är det att hänge sig åt vågen; bröllop firar skapelsen med havet. I förundran blickar jag ut över den glansfullt pärlsmyckade, sjudande skivan. – Nu är det natt, men det eviga vattnet lyser silverfärgat som mitt befriade hjärta. Och jag brer ut vingarna och vet ingenting mer än: Sväva – vara fågel!
