Som jag minns det sade jag farbror eller tant till alla okända om jag hade anledning att tlltala dem. ”Kan tant säga hur mycket klockan är?”

Det fanns krångligheter med tilltal. Tant och farbror Larsson sade vi till lantbrukarparet där vi hämtade mjölk och ägg. De kallades oss vid förnamn. En vårdag efter en vinter hade jag ydligen vuxit till mig så mycket i stan att tant Larsson inte längre kunde kalla mig vid förnamn eller säga du. Hon övergick till någon sorts omskrivningar: ”Är det till att ha ledigt från skolan?” Skas det … ?

Under sommaren hade jag tydligen skjutit i vädret ytterligare så att ”fru Larsson,” i mjölkaffären i stan, till hösten kallde mig för ”fröken B… ” i stället för förnamn, som hon alltid hade gjort tidigare. Smått chockartat för en fjortonåring. Lite senare den hösten hoppade jag in och hade simundervisning med sjuåringar på badhuset. Dags för nästa chock: barnen bockade och neg för mig.

Då inställer sig nästa undran: när slutade barn att niga och bocka i större utsträckning? Skedde det ungefär samtidigt med att tant- och farbrortilltalet försvann?

Agneta,
jag sa nog tant och farbror plus förnamn främst till mina lekkamraters föräldrar, men också till mina föräldrars vänner. Sedan fanns det en del inkonsekvenser. I Ingeryd lärde jag genom somrarna känna en tant mycket väl och hon hör nog till de bästa människor jag någonsin lärt känna. Henne kallade mina syskon och jag för ”tant Ingekvist”, kanske för att våra föräldrar eller Mamma kallade henne för ”fru Ingekvist” till en början i alla fall, kanske alltid. Tant Ingekvists man däremot fick heta Erik, för det var tant Ingekvist som introducerade honom så för oss. Sedan minns jag att en av mina bröder, den yngre av dem, under en tid kallade en annan granne i Ingeryd för ”harro Son” och det betydde farbror Axelsson.

En annan sak från den här ”farbrorsepoken” som jag minns är att samme lillebror kallade en underlig man som brukade smyga omkring och glo på oss barn för ”harro Glont”. Även en så perifer man som en tittare försågs alltså med det här epitetet ”farbror”.

Jag har några åldriga mostrar kvar i livet och till dem använder jag fortfarande mostertiteln.

Så sent som i andra halvan av sjuttiotalet hade dock en av våra pojkar en kompis som aldrig sade du till en vuxen, varken till sina föräldrar eller andra. Föräldrarna tilltades mor och far. Han lekte ofta hemma hos oss och när det var dags att gå hem brukade jag fråga om jag skulle följa honom över de gator han måste ta sig över. ”Tack gärna, om det inte är för stort besvär för Agneta”, Sådana svar gav denne gosse, i olika sammanhang, från sju års ålder och långt upp i tonåren.