Under en av etapperna på färden tillbaka hem från olycksplatsen, kom jag att fundera på det numera nästan försvunna ordet ”farbror”. Pappa skulle hämta mig på Varbergs station, men vi lyckades i den allmänna förvirringen med att först gå om varandra. Jag gick åt fel håll längs perrongen – hållen precis som tiderna hade smält samman efter kraschen – och Pappa tyckte att jag borde ha kommit norrifrån, som jag brukar, och inte från söder. När jag till sist kom fram till stationshuset fick jag syn på ”farbror Torsten”, ja, så kallade jag honom när jag var barn. Han frågade om han skulle köra mig, men jag tackade och sa att Pappa var på väg. Nu heter ”farbror Torsten” sedan länge Torsten för mig och inga av dagens barn kallar honom något annat heller. Det finns inga farbröder längre och tanter finns det bara på ett ganska tråkigt sätt, inte alls på det viset som ”tant Signe” eller ”tant Gunborg” en gång hette tant. ”Farbror” är förstås först och främst ett sådant här välartikulerat nordiskt släktskapsord och som sådant lever det väl kvar, lite i skymundan visserligen men ändå, men som ”manlig vuxentitel” är ordet väl nästan helt borta. Egentligen var det ju en ovanligt vacker titel som gjorde alla vuxna män till fars bröder.
Varbergs fästning sedd från Hästhagabergen strax före jul