Jag slår upp ordet ”populism” i en ordbok och hittar det här: ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten”. Det är en definition jag någorlunda kan ställa mig bakom. Vad är det då som lockar till denna typ av hyckleri? Och vem är den typiske populisten? Kanske är det lättare att komma fram via dess motsats. Populisten är inte någon som med allvar arbetar för att nå höga mål för sig själv eller för andra. Blir man kanske populist av avund för att man inte har några verkliga mål medan man ser att det finns andra som har det? Det finns säkert de som blivit populister på den vägen, men det går nog att hitta bättre förklaringar. Populist blir man för den lättköpta och snabba framgångens skull. Man identifierar något, helst riktigt utbrett, missnöje i sin omgivning (eller i mediavärlden som ju också är ens omgivning numera), gärna av typen ”Varför får inte jag när de får?” Sedan letar man fram någon som har något som andra kan vilja ha. Nästa steg är att man på olika sätt uttalar sig om hur fel detta är, gärna i grova och braskande ordalag. En annan variant är att man letar fram en syndabock eller en väl definierad syndabocksgrupp som man ger skulden för att ”så många inte har” det den här gruppen har eller antas ha. Viktigt i båda fallen är att man ställer sig själv åtminstone lite utanför, kanske snett ovanför. Det är inte för sig själv som populisten vill uppnå det han/hon gapar om, oh nej, det är för andra, för människor som man vill visa vägen. Visst kan man sedan som populist ändå rätta in sig i det egna ledet, man vill ju inte vara för mer än någon annan, man är ju bevars folklig på riktigt.
Det som utlöste de här funderingarna var tillfälligtvis (egentligen myllrar det av den här sortens ”inspirationskällor”) Anna Larssons skriveri om Nobelfesten. Här är några gobitar ur anrättningen:
Det är vi. Och dom.
Vi som är utanför. Dom som är utvalda.
Vi som beundrar. Dom som markerar status.
Det är klart att vetenskapsmännen, och de enstaka -kvinnorna, ska hyllas. Men om man vill popularisera spetsforskning är det dags att sluta vara fisförnäm och anpassa festen efter folket, det vill säga oss dör hemma.
I mitt stilla sinne undrar hur många det egentligen kan vara som är avundsjuka på den här sittningen. Skjuter inte populisten här bredvid målet denna gång. Fast kanske hade hon helt enkelt fått uppdraget att skriva om denna fest och inte haft mod att säga nej.
PS Här är en länk till Larssons text – för den som vill gäspa lite.