Trots allt är DDR-nostalgin ett faktum. Bodils ädla fördömanden av DDR riskerar att framstå som ihåliga om hon inte förklarar orsaken till denna längtan tillbaka.

Jag minns en hel del fint från min DDR-tid, men dessa saker har inget eller mycket lite med systemet att göra. En hel del av livet i olika nischer (tex i vissa Schrebergärten och i en viss form av praktisk uppfinningsrikedom) hade en hel del fint och en liksom gammaldags charm. Men de här sakerna fanns trots systemet. De skapades inte av systemet.

PS För övrigt fanns det säkert positiva saker i Nazityskland – som inte skapades av det systemet.

Men jag tycker du skjuter lite över målet när du säger att det är svårt ”att se positiva sidor hos en regim som sköt ihjäl människor bara för att de ville lämna landet”. Det är inte det jag talar om, jag tänker på den vardag människor kämpat med och stått ut med, och under 40 år förmodligen med en viss stolthet ser tillbaka på. Det har inget med regim eller Schussbefehl att göra, det har att göra med det som jag ibland märkt i inslag på tv, att man inte vill bli betraktade som illdådingar, bara för att man levt på fel sida om muren. Vanligt folk, alltså, de bör ju också hedras och respekteras för det de klarat av och stått ut med, återigen. Det hör ju till en nyanserad betraktelse av det förgångna, att skapa sig en helhetsbild av det som var DDR. Jag tror t. ex. många äldre saknar den relativa sociala tryggheten, en sida hos ett samhälle som i allt annat skämmer ut sig, men som i flera fall visat sig ha haft…ja, ”positiva sidor”. Jag kan inte uttrycka det på annat sätt. Det blir kusligt om man betraktar allt i svart. Jag skulle t.ex. vilja att Sverige tog ansvar för sina medborgare, ordnade jobb, sjukvård, skola etc. och inte sket i dem (ursäkta uttrycket) som vår fria värld och vårt fria land gör. Resultatet ser vi ju nu. Det har egentligen inget med DDR att göra, för dit vill ingen igen, men i förlängningen kommer det att behövas en nykter syn på det här.

Och återigen. hur ska ett minnesmärke se ut? Det måste ju finnas idéer? Kanske en murstump med ett stort hål i?

Och det här med FDJ, det var bara en gliring, jag trodde ingen kände till det…de har ju varit förbjudna i BRD och som jag trodde bortglömda.

Jag håller inte med om att de ”positiva sidorna” hos DDR-staten ”lämnas helt därhän” i debatten eller i andra sammanhang. Det är snarare mycket vanligt att dessa ventileras. För att ta ett banalt exempel så dyker dessa sidor upp i stort sett varje gång jag skriver något om DDR här. Jag stöter på det löpande i tidningar och tidskrifter, i samtal, i böcker och i filmer (ta ”Goodbye, Lenin” till exempel). Och visst FDJ har en hemsida och Jugendweihe firas.

Kanske beror det på att mina vänner, släktingar och bekanta från DDR till största delen hör till regimens offer eller till dem som levde undankrupna i nischer och inte till varken bödlarna eller medlöparna, men jag har svårt för att se positiva sidor hos en regim som sköt ihjäl människor bara för att de ville lämna landet.

Det där med Zossen var slarv av mig. Föredraget av Hubertus Knabe, chef för Gedenkstätte Hohenschönhausen, hölls där.

Vad gäller Thälmann så är det också mitt fel att det inte blev exakt. Under mina tider i DDR så hörde jag hans namn gång på gång tillsammans med Ulbrichts eller Honeckers eller andra DDR-potentaters namn. Därav sammanblandningen med dessa herrar.