Saviano i Stockholm och ett tal om röda stugor
29/11 -2008
foto Salvatore Laporta
Roberto Saviano, dödshotad av det neapolitanska brottssyndikatet camorran sedan hans bok om densamma, ”Gomorra”, kom ut för två år sedan, har varit gäst i Sverige i några dagar. Under dessa dagar har han bland samtalat med Salman Rushdie inför en stor publik på Svenska Akademien med rubriken ”Det fria ordet och det laglösa våldet”. Under detta samtal kom de båda författarna bland annat in på hur det är att leva under poliseskort, ständigt på sin vakt, år efter år. Det är som ett fängelse. ”Hur ska jag komma ut? Hur ska jag få tillbaka mitt vanliga liv?”
Jag försöker tänka mig in i hur det kan vara att leva i den här sortens vandrande exil under en egentligen obestämd tid som väl närmast kan preciseras som ”alltid” eller ”hela livet”. Jag hittar ett uttalande som Saviano gjort för en italiensk radiostation: ”Det har varit hårt, väldigt hårt. I början tror du att du klarar det. Sen märker du att du förlorat allt: omtanken, vänskaperna, vänskapsbanden.”
Dagen därpå talade Saviano på Kulturhuset under rubriken ”Kidnappad yttrandefrihet”. På Kulturhusets hemsida hittar jag en kort bakgrundstext, som börjar så här:
UTSÅLT i Hörsalen, men programmet direktsänds i Studio 3 och i Klarabiografen. – I den bästsäljande reportageboken ”Gomorra” skrev Roberto Saviano om den neapolitanska maffian, camorran. Idag lever han under dödshot. I samtal med Kristina Kappelin. Med Arne Ruth, Kerstin Ekman, Bodil Malmsten, Titti Nylander (SR) och Björn Wiman Expressen).
Jag upptäcker att Bodil Malmsten satt in talet hon höll eller läste upp vid detta evenemang i sin blogg. Det vill jag läsa, tänker jag och går till sidan. Efter en genomläsning vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Var kanske det här talet tänkt som ett slags lustigt intermezzo för att lätta på trycket för en stund? Var Malmsten kanske väldigt rolig när hon läste upp det? Det kan jag inte få reda på. Men intrycket som texten ger mig som text här och nu är beklämmande. Det verkar som om Malmsten helt glömt vad det handlar om. Allt eller i alla fall nästan allt är bara ett skämt. Se här här till exempel:
Utan din bok hade vi – svedesi stupidi – varit ännu stupidare och eftersom vi, enligt uppgift från Svenska Akademiens ständige sekreterare eternello contabile l´accademia svedese, bevisligen är ett obildat folk så tackar vi dig igen. Millissime grazie tack, Roberto Saviano, låt oss få ge dig det ultimata beviset på vår tacksamhet – ett gömställe där du kan vara super securitas och a la svedese trygg.
Är det verkligen en bra idé att på skämt erbjuda gömställen åt en dödshotad person. Eller tänker Malmsten verkligen erbjuda Saviano en tryggad plats. Nej, knappast för då hade hon inte sagt det här.
Hon skojar vidare och erbjuder – på skoj – en röd stuga som exil:
Runt stugan kommer hemvärnsmän och älgjägare i kamoflagemönstrad bävernylon att smyga med osäkrade gevär så att du och dina livvakter kan ägna er åt de vackra svenska flickorna – i belissimi blondini a la Fellini.
Hon uppehåller sig en stund vid den röda stugan, ja, egentligen är det talets huvudinnehåll, men så småningom går hon över till annat, bland annat så här:
En sak till, det här med tackandet – det att vi svenskar oavbrutet tackar så orimligt innebär inte att vi är ett särskilt tacksamt folk, tvärtom – det är bara vårt sätt att bekräfta någonting. Vad gäller dig är vi uppriktigt och ur våra hjärtans djup – con cuore svedesi tutti – tacksamma för att du finns och vill göra allt som står i vår makt för att det ska fortsätta att vara så.
Det är möjligt att det här talet gjorde sig bättre som just tal, låt oss hoppas det, men detta ändrar ändå inte det faktum att innehållet är mycket fattigt och egentligen bara en liten malmstenlek med det svenska eller med den svenska stugan. Dessutom: Hur rolig är den där låtsasitalienskan hon späckar eller sockrar texten med egentligen efter ett tag?
Här finns för den intresserade hela hennes text.
PS Hos Karin Stensdotter finns också en kommentar till det malmstenska talet.