Jag har grävt mig ett bra stycke in i Klaus-Jürgen Liedtkes ostpreussiska kartläggningsverk i rum och tid. Den lilla byn Kermuschienen undersöks på längden och tvären och i genomskärning med hjälp av röster från diasporans kermuschienenättlingar, dokument av många slag, brev och vandrande i den bygd som har efterträtt Kermuschienen. Liedtke säger i sitt efterord att han känt igen sitt arbetssätt i PO Enquists ”dokumentarische Methode”. Kanske finns det likheter, fast på mig verkar det som om Liedtke använt en alldeles egen ”dokumentarisk metod”. Det mest utmärkande för hans text hittills (jag är på sidan 164) tycker jag är detta att man hela tiden ”hör röster”, röster som tvingar mig att titta noga på alla möjliga detaljer: frukosten i bondstugorna, speciella fordon för att frakta tunga saker i djup snö, bröllopssederna, barnens lekar, olyckorna, tjuvskyttet och alla de märkliga ostpreussiska orden: Gnaschel, Gnos, Hichel, Pirwaß, Scharpettke… Men mer om allt detta längre fram när jag har läst och börjat smälta detta massiva material.
Det som jag vill stanna vid idag är ett intressant uttryck som dyker upp då och då i boken: ”Op talkas”. Så vitt jag kan se är det ett uttryck av finsk-ugriskt ursprung som iklätts en lätt plattysk kappa. Den första anblicken av ordet ”talkas” fick mig genast att minnas den tid då pausträdet ännu var en ungpinne och det egentligen inte alls gick att sitta under det. Satt jag tätt intill pinnen hade jag möjligen på sin höjd ett tunt lövknippe över huvudet. På den tiden sysslade jag nämligen då och då med att samla intresserade kring vad jag kallade ”semantiska talkon”. Här finns en bra förklaring av ordet:
talko, fi. talkoo(t), oavlönat gemensamt arbete; grannhjälp, arbetsgille. T. är benämning på den urgamla seden att bistå grannarna vid sysslor, som kräver en större insats av arbetskraft, t.ex. i skördetiden och vid uppförandet av hus. Den har ända till vår tid bevarats bland den finska bondebefolkningen. Senare har sedvänjan upptagits av andra befolkningsgrupper, bl.a. är många Folkets hus och ungdomsföreningslokaler byggda "på talko".
Också till Kermuschienen hade alltså detta ord nått, förmodligen via estniskan. Det är ju inte långt mellan det som var Ostpreußen och Estland. Så här skriver Liedtke:
Bei der Ernte haben sie sich gegenseitig geholfen, vor allem, wenn es ”op Talkas” ging, wenn neu gebaut wurde, haben alle mit Hand angelegt. ”Talkas” sagte man für diese Dorfgemeinschaftsarbeiten, wenn sie zu einem Nachbarn helfen gingen, reihum von einem zum andern. (s 130)
Vid skörden hjälptes de åt , framför allt när de gick ”op Talkas”, när man byggde något nytt räckte alla en hand. ”Talkas” sa man om de här gemensamma byarbetena, när de gick till en granne för att hjälpa till och det gjorde de laget runt från den ene till den andre.
Och så här:
Auch die Scheune vom Franz Steinke war 1929 ”op Talkas” gebaut worden, beim Bau kamen alle Nachbarn helfen. (s 149)
Också Franz Steinkes lada byggdes 1929 ”op Talkas”, vid bygget kom alla grannarna och hjälpte till.
Liedtkes grävande i Kermuschienens talkasförflutna lockar mig att gräva lite här i pausträdets semantiska-talkotid. Vad var det vi gjorde? Vi samarbetade kring orddefinitioner – ett ord valdes och sedan fick de som kände sig kallade ge sina definitioner. Egentligen var det en början till ett lexikon av ett eget slag. Här är några exempel:
Första utropet eller inledningen: Semantiskt talko
Sedan följer några av dessa talkon:
Sentimental – en sammanfattning av gårdagens samtal
Tolerans – återblick på tisdagens begreppsdiskussion