Tänkandets sorg (1)
7/11 -2008
Egentligen hade jag tänkt vänta med att återkomma till George Steiners bok om tänkandet och dess förening med sorgen, men nu vill jag ändå redan säga några ord om den första ”meditationen” av de tio.
Steiner talar om tankens möjlighet att leka med allt – ”det finns ingenting allvarligare och på sätt och vis hemlighetsfullare än leken”, skjuter han in i en parentes. Han talar om dess möjlighet att bygga teorier om tidens vara eller icke-vara, om dess ändlighet lika väl som om dess evighet. Med tanken har människan möjlighet att ändra också det förgångna, skriver Steiner och tillägger: ”Det mänskliga minnet utför det tricket dagligen.” Vi kan bygga upp idéer om universums kölddöd lika väl som vi kan argumentera för det eviga livets existens och för återuppståndelsen – ”vilken hemsk tanke” – eller för cykliska förlopp där allting återkommer i evighet. Tankens oändlighet är ett avgörande kännetecken för det specifikt mänskliga. Men varför är allt detta förbundet med sorg?
Tankens oändlighet är en ofullständig oändlighet, säger Steiner. Vi kommer aldrig att veta hur långt vår tanke når i förhållande till verklighetens helhet. Kanske ryms allt det som vi ser som en oändlighet i en inskränkt eller barnslig fiktion. Hur länge var inte jorden platt för människorna? Mitt inne i hjärtat av tankens ström finns tvivlen och oron: Kanske är allt detta ett intet, en illusion.
