Kommentarer på: Litteratur och lidande

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 28 Oct 2008 15:18:20 +0000

Ja, det man skriver blir förflutet allra senast just när man skriver om det, så att fånga nuet i skrivandet är omöjligt. Jag vet för lite om Dagermans syn på sitt skrivande för att tycka något mera allmänt kring hans förhållande till detta här, men i det här kapitlet i boken ”Tysk höst” och just i det här mötet med den unge författaren som skriver en barockroman mitt i det nedmalda Tyskland, så verkar det som om Dagerman vill att det man som författare skriver ska vara närmare knutet till det som direkt omger den skrivande. Varför? För att visa medkänsla kanske, knappast väl för att förändra verkligheten, för inte ändrade ”Tysk höst” väl levnadsvillkoren för någon av Tysklands nödlidande. Nej, och jag tror inte att Dagerman såg litteraturen som ett medel för att ändra verkligheten. Eller gjorde han det just i det här fallet? Texterna i ”Tysk höst” var ju en samling artiklar som väl först gavs ut i någon tidning eller tidskrift som möjligen hade som mål att förbättra världen lite åtminstone. Och även om det skulle vara så, så är det ofrånkomligt att Dagermans och den unge författarens belägenheter påminner om varandra. Ingen av dem hör till de verkliga offren och ingen av dem tänker byta plats med några av de verkliga offren (för sådant händer nästan aldrig).

Av: Karin

Karin — Tue, 28 Oct 2008 11:17:20 +0000

Ja, det du säger stämmer. Han irriteras och det är klart att det är som du säger, barocken är lika avlägsen som ALL fiktion.
Det här tangerar den där scenen i boken vi båda läste av Némirovsky, hur hon under sitt sista levnadsår helt enkelt flydde in i sin sista roman. Både klar över vad som höll på att hända och samtidigt på flykt inåt från det.

Ska man tro att Dagerman här på något vänster föregriper eller snarare undviker att se in i sig själv och fastän det är omöjligt in i framtiden. Knäpp fråga.

Jag hade stor behållning av Lagercrantz biografi som beskriver Dagermans förhållande till skolan, han går i Södra Latin men blir ingen lärd klassiker, han är alldeles för bunden till syndikalismen och samtiden.
Kanske finns skärningspunkten där. Han tror på att skriva här och nu – inte på där och då, den inställningen stör honom. Och ändå är det på sätt och vis alltid det man gör. Skriver där och då. Inte här och nu.

Något råddigt kanske. Men vi prövar mer en tanke här, fastslår absolut inte någon Sanning.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 28 Oct 2008 09:09:30 +0000

Tack Karin,
för din kommentar, för nu ser jag att jag också halkar till lite just när jag ska försöka säga något om det Dagerman säger om den aristokratiske unge författaren. Jag säger att det är något tvetydigt med passagen och så långt står jag väl stadigt, men sedan rinner det jag säger ur mitt grepp och vräker jag visst ur mig någon floskel. Ett försök till då: Dagerman sitter där vid bordet tillsammans med den aristokratiska familjen och äter grönkål. Författarens mor är blek ”av lika delar adel och undernäring”, barnen är bleka ”mest av undernäring”. Man talar om lidandets förädlande verkan. Villan är lånad, men det var naturligtvis mycket få som kunde låna en villa i Tyskland vid den här tiden. Det är kallt inne i villan och maten är ytterst knapp, men man klarar sig. Materiellt är det väl inte så långt mellan Dagerman och den unge författaren i villan, men författaren, som just vid det här tillfället arbetar på en roman från barocken, förblir en gåta, ja en lite irriterande gåta för Dagerman. Han skriver: ”Barock – det kan tyckas vara ett föga tidsenligt sätt att leva i de begynnande hungerkravallernas Ruhr. Men tidsenligt? I denna diktarverkstad där tiden inte finns till förrän det är för sent.” Och när Dagerman lämnar villan spökar denna barocks otidsenlighet genom hans tankar: ”Men när bilen far tillbaka genom Düsseldorf är det en barockens knubbiga ängel jag tycker mig se avteckna sina spökvingar mot de mörknande ruinerna.” Ändå vet Dagerman att han också på sätt och vis sysslar med barockänglar – trots att han skriver om eländet och ruinlivet – för han flyger ju sedan bort till andra och mindre sargade platser.

Av: Karin

Karin — Tue, 28 Oct 2008 07:36:33 +0000

Märkligt nog kände jag något liknande just vid passagen om den aristokratiske författaren, här slinter Dagerman. Genom texterna har han ju prövat en massa förhållningssätt till människorna han möter. Han moraliserar inte men ställer en massa frågor om moral och kommer fram till att svaren ibland blir nya, vad som blir moraliskt acceptabelt beror helt enkelt på situationen.
Han är vidare inkännande med dem han möter, de enda han inte verkar känna något för är gamla nazister som nu sitter på feta jordbruk och lever gott medan de före detta koncentrationslägerfångarna och vanliga smånassar knappt överlever.

Men med den estetiserande författaren fattas något.
Jag fick känslan av att Dagerman helt enkelt aldrig kom under skinnet på den här mannen. Djupt kultiverade människor gärna med adligt namn blir gärna klichéer. Minns en passage ur Greven av Monte Cristo på film där Depardieu spelar greven och han kommer efter att ha rymt? direkt till en fantastisk buffé på något flott ställe, och han kastar sig över maten. Han får då höra att en greve hellre dör av hunger än visar att han är hungrig.

Så min tanke här var att här lodade Dagerman för en gångs skull inte ända till botten i sin medmänniska. Han vände och vred inte på den här mannen som han gjort med de andra. Han belyste honom helt enkelt inte, något förblev dolt och som du säger tveksamt.
Kanske gick det helt enkelt inte?