Jag har precis avslutat läsningen av en märklig roman: ”Livets fest” av Nora Ikstena.
Inte sedan jag för några år sedan läste ”Dagtid, nattid” av Olga Tokarczuk har en roman talat till mig på det här sättet och kanske har de båda romanerna en del likheter. Båda tar ett helhetsgrepp på tillvaron, det handlar inte bara om de människor som befolkar de båda romanerna utan om hur det är att vara människa. Och i båda lägger sig dröm, myt och verklighet tätt intill varandra som vore de lager av genomskinliga tyger. Och avstånden mellan människa, djur, växt och sten är ibland mycket små.
I Ikstenas roman möter vi en dotter, Helena som just står inför att begrava sin mor, Eleonora, en kvinna hon nästan inte alls känner. ”De hade erkänt för varandra att det enda osynliga bandet dem emellan var föraningar.” Hon ser på sin döda mor och upptäcker till sin förvåning att de två faktiskt är riktigt lika:
De var mycket lika varandra, och det var en överraskning för Helena. Hon kände sig som en växt som dragits upp inomhus i en torvkruka och som helt nyligen planterats ut i jorden. Rötternas sköra nät brast och förenade sig med jorden i smärta…
I Salongen har jag alldeles nyss skrivit lite mer om romanen.