Alldeles nyss gjorde jag något jag nog inte borde ha gjort. Jag läste en recension av romanen ”Ansikte av eld” av Björn Ranelid i SvD. Medan jag lät blicken fara över de första styckena kände jag ett smygande obehag krypa upp i mig. Nej, tänkte jag, varför läser jag det här? Men jag la ändå inte ifrån mig texten utan jag tog mig, förmodligen sporrad just av den här irritationen, igenom artikeln från början till slut.
För att undvika åtminstone vissa typer av missförstånd är det kanske lämpligt att jag börjar med att berätta att jag inte har läst den här romanen och för övrigt inget annat alls av Ranelid, så jag vet alltså inte vilken fiktion det är som Magnus Eriksson i sin text ställer emot verkligheten. Å andra sidan läser jag ju inte bara recensioner för att känna igen sådant jag är bekant med, utan också för att få inblickar i något utanför det jag själv just rotar i.
Innan jag går in på texten, vill jag säga något om formatet: Den här Ranelidartikeln upptar en hel sida i tidningen, men den består alls inte bara av text utan här finns också en bild, en stor bild, en bild som täcker ungefär två femtedelar av sidan:
Jag går in i andra stycket och läser:
Där frijazzmusikerna borrade på djupet för att finna en andlig grund bortom det tillfälliga, bröt Ranelid ner språket för att skapa ett nytt språk, ett genomlitterariserat konstspråk som inte besudlats av sociala och mänskliga hierarkier, som inte korrumperats och förtingligats av domarna, av dem som i religioners, ideologiers och politiska utopiers namn dömer människor som inte lever upp till de föreskrivna idealen.
Det är stora ord. Jag undrar hur detta nya språk kan låta och vilka är de andra som Eriksson jämför Ranelid med här?
Vi fortsätter lite längre ner:
Någon gång i mitten av 90-talet hade Ranelid genomfört sitt kritiska språkarbete. Han hade ersatt det korrumperade språket med sitt eget, profetisk-evangeliska uttryck. Och vad större var: Björn Ranelid hade nått en bred läsekrets som anammat och i sin läsning integrerat hans språksyn.
Det här låter för mig besynnerligt: En bred läsekrets har integrerat Ranelids språksyn – det profetisk-evangeliska uttrycket, väl? – i sin läsning. Hm.
Och så får vi då äntligen ett smakprov på det här särskilda språket:
Nu känner vi igen en ny bok av Björn Ranelid redan på dess första mening: ”Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.”
Bon. Texten går vidare så här:
Med den meningen inleder Ranelid sin nya roman ”Ansikte av eld”. Titeln syftar på den ena huvudpersonens kind. Den vanpryds av ett flammande märke.
Jag slinker ner några rader men behåller det här ansiktsmärket i sikte:
Men eldsmärket blir ett adelsmärke när Saskia bryter med knarkarlivet och arbetar i hemtjänsten i Stockholm, som en av samariterna i ”världens minsta armé” med Ranelids ord.
Vi får sedan genom Eriksson träffa den andra huvudpersonen:
I sitt arbete träffar Saskia den 92-åriga änkan Greta Anker, som lever i en paradvåning på Strandvägen, omgiven av den utsöktaste konst (bland annat en okänd Picasso-tavla) och de vackraste mattor.
Och strax får vi Greta Anker ”integrerad” i det ranelidska:
Greta Anker är en typisk ranelidsk gestalt. Som sådan är hon också rebell. Hon har aldrig förnekat sin härkomst. Hennes far var fiskare på Baskemölla (Ranelid är noggrann med att fiskelägen skall ta prepositionen ”på”, en preposition som annars främst används för att ge kälkborgerskapets bostadsområden högre status), och Greta Anker kände sig alltid främmande inför sin makes, en överläkare och framgångsrik hjärnforskare, värderingar och sociala vanor. Men hon älskade honom, trots att han med närmast nazistisk noggrannhet dömde deras hjärnskadade son. På sin ålders höst umgås Greta Anker följaktligen helst med de utslagna.
Varför ryser jag? Jag vet inte om det är boken eller recensionen – men det här ter sig för mig som en till leda omtuggad konventionell smörja av klichéer och floskler. Men jag ska inte släppa texten riktigt ännu. Någon rad längre ner får vi oss något till livs om budskapet i Ranelids romaner:
Vi känner igen Ranelids teman: kärlek, godhet, den rebelliska inställningen hos de människor som ställer sig i medveten opposition mot samhällets hierarkier och materialism.
Och så tar vi oss en svängom med språket igen:
Han har skapat sitt eget språk baserat på strukturelement som fortfarande provocerar dem som ställer mer traditionella krav på gestaltning och psykologi.
Det här börjar nästan bli roligt. Lite till då:
Hans ord bildar ett självgenererande konstnärligt universum där de pekar bakåt mot tidigare texter, eller kompositioner.
Ack. Men nu lämnar vi det här ”förskräckligt unika” språket och tittar lite på ”samhällsengagemanget”:
Björn Ranelids romaner refererar inte enbart till sitt eget textuniversum, de har en riktning utåt. Hans gestalter negerar rådande samhällsanda. Saskia är en hyllning till de underbetalda kvinnor i den offentliga sektorn som kämpar för att hålla omsorgen på en anständig nivå.
Och i slutklämmen av recensionen gör recensenten denna politiska utblick:
När vi dessutom, mig veterligen för första gången, har en regering som öppet visar förakt för svaghet är det tid att sjunga för de dömda. Det gör Ranelid med större kraft och värdighet än någon annan i dagens svenska romankonst.
Det ni. (Meglio di così si muore.)